Att fullt ut FÖRSTÅ världen och varandra med sitt huvud – sin cerebrala utrustning och förmåga, det tror jag är till gagn och nytta för oss BARA fram till den gräns där det faktiskt ofta hindrar oss från att vara “barnsligt” ödmjuka inför det STÖRRE perspektiv som vi “just nu” förmodligen inte behöver hämta hem förståelsen av.
När vi är barn och gör vår komplexa utvecklingsresa gör vår suveränt receptiva hjärna enorma landvinningar av fakta – förståelse, och vi lär oss sen erfarenhetsmässigt att förstå samband, orsak och verkan, och att fatta konsekvenser av det vi gör och det vi låter bli att göra. Det här är verkligen en glansperiod i vår utveckling när hjärnan är som mest PLASTISK, vilket innebär att den har en fantastisk förmåga till att omforma sin struktur och anpassa sina funktioner till olika miljöer och förutsättningar. Och av det kan man ju förstå att våra hjärnkontor alltid är i full verksamhet…
MEN det vi som barn vid sidan av det här också har, ÄR närheten till lekens, gränslösa magiska värld där ALLT är möjligt och inget alls egentligen behöver vare sig förstås eller förklaras… Det bara funkar ändå! För att i lekens fantasivärld besjälas våra önskningar och saker BLIR då vad vi vill att det ska bli…och det är det som är magi…! Och jag tror att det beror på att vi som små barn nyligen har kommit till jorden och fortfarande har en fot kvar i den evighet, den magiska värld från vilken vi kom..
Alltså, är det under de tidiga åren av utveckling, fullt möjligt att förena den med att faktiskt inte förstå allt, inte ha alla svar men att acceptera ett och annat ändå. Men att lämna plats åt fantasi och magiska tolkningar, OCH acceptera att det finns det som man ännu… inte vet eller förstår och vara fullt okej med det.
Den här acceptansen tror jag att vi vuxna antagligen skulle må bra och lugnas av. Men med all respekt och beundran för vår hjärna… så menar jag att så länge som våra hjärnor har tolkningsföreträdet av våra upplevelser och ses som den odelat, sannaste uttolkaren av det mysteriösa och det magiska i våra liv, så blir det givetvis automatiskt något “finare”. Och då fortsätter vi också att jaga den fulla cerebrala förståelsen i allt, genom att “väga och mäta” rada upp frågetecken och förvänta oss de fullständiga svaren, som vi bara MÅSTE förstå…
Men vi behöver så väldigt mycket, livet igenom, fortsätta vara barn inför det obesvarade – det magiska – oförklarliga i den här världen!
