Nu diagnosticeras allt fler med någon form av “annorlunda – skap” och det är gott och bra för det kan väsentligen minska en människas lidande. Men tänker jag… frågan är om det visar på en verklig ökning eller om det beror på en större öppenhet kring det här. Och att det då har gjort att fler människor nu har greppat modet och tagit steget ut ur ett förmodat stort mörkertal av det som allmänt betecknas som funktionsnedsättningar eller i en förmildrad populärform… kallas för funktionsvarianter.
Under dessa så kallade avvikelser/ dysfunktioner och olika bokstavskombinationer ligger ska man komma ihåg… naturligtvis också alltid den för varje människa unika grundpersonlighet som vi ju föds med. Just därför ska ingen ENBART tolkas och bedömas utifrån en kognitiv avvikelse, utan som den HELA människa den är! För det här gör ju att funktionsbegränsningar som t.ex autism och asperger, eller adhd också kan se olika ut hos människor! Eftersom de ju blandas med den individuella personligheten och förstås kan bli ganska otypisk i vissa och då inte visar sig som ett svar på omvärldens förväntade beteende.
Det här handlar om människor som har ett längre avstånd till det som i största allmänhet anses vara normen, men som inte är sjuka utan snarare har ett sätt att fungera, tänka och känna – ett annat sätt att se på världen, som avviker och naturligtvis kan vara svårsmält för andra. Och hur den här funktionsvarianten i en person uppfattas av andra beror givetvis mycket på betraktarens öga, och inte minst på…vad som just NU är okej och korrekt att relatera till i det stora sociala sammanhanget. För det här är lite “säsongbetonat” eftersom så väl intresset, förståelsen och toleransen för avvikelser skiftar och med förutsägbarhet följer hur de sociala vindarna blåser.
Det borde inte vara så… men det betyder en del VEM som kommer ut ur garderoben och torgför sin diagnos och sina eventuella kontroversiella svårigheter vad det än kan handla om, så är det med allt som är ovanligt och främmande och inom ramen för icke förväntade beteenden. Och det här hör nog en hel del ihop med vår urgamla flockmentalitet som i forna dagar handlade om ren överlevnad och som nu har övergått i sociala överlevnadsinstinkter. Och det hänger en del på VEM som riktar ett naturligt fokus på de olika funktionssvårigheter som så många lever – och ibland kämpar hårt med, varje dag.
Och i det här sammanhanget är det en fördel och får garanterat en stor spridning om en kändis kommer ut ur garderoben och i offentlighetens ljus berättar om vad det verkligen kan innebära. Att vem som helst av oss och bakom en “normal” tjusig fasad och en felfri yta och helt oberoende av andra faktorer, faktiskt…kan ha en sån här “hake” på toppen av sitt SJÄLV, som är både plus – och minus och ofta innebär både begåvningar och belastningar, men som – det ska vi komma ihåg, ALDRIG tar det mänskliga ID.et från någon!
Att betydligt fler än förut nu är öppna med t.ex neuropsykiatriska diagnoser det är minst sagt… uppfriskande för ett länge fördomsfullt samhälle där det råder en ganska stor okunskap kring hur det är att vara en sån person. För det får acceptansen för olikheter att växa och gör det nu äntligen rumsrent att INTE vara en i den härskande normen!
Och man kan till och med märka tendenser till att det på gott och ont blivit på gränsen till hyperkorrekt och intressant att bara misstänka eller bekräfta en diagnos. Faran med det kan vara risk för övertolkningar och feltolkningar av symptom på t.ex neuropsykiatrisk diagnos och att man då riskerar att allt för lättvindigt stämpla sig själv eller andra.
Så den största välgärningen vi kan göra mot varandra är att på riktigt visa att vi har fattat grejen med att vi ALLA de facto… enligt naturens ordning är OLIKA och så där skönt och fritt sticker ut. För då behöver ingen bli så himla “skitnödigt”- ängslig och upprörd varje gång det här blir uppenbart!
Jag kan bara gå till mig själv och skulle då kunna undra om det möjligen är något fabrikationsfel på mig och på min inre syn och kanske min knopp hihi! För jag ser ofta en större bild och flera lager, av det som händer och sker och särskilt i spelet mellan människor, jag kan liksom inte låta bli . Och så har det varit sen jag var barn och redan då så var jag så känslig för stämningar och energier så det ibland gjorde ont i hela mig. Och jag undrade ibland hur jag skulle klara livet.
Skolan tyckte jag om och jag var social och öppen och hade lätt att få kompisar och gillade det. Men det andra tyckte var lätt att lära det tyckte jag ofta var svårt och rena avgrunden att nå… Men underligt nog kunde jag bättre fatta mer av det lite tråkiga och svåra, och det är väl det som är en så kallad ” ojämn begåvning.” Jag hade pinsamt svårt att lära mig knyta skorna och lära mig klockan och kanske för att tiden på något sätt var betydelselös för mig. Men typiskt nog kunde jag och förstod, fler ord och språkliga sammanhang än vad båda mina vuxna föräldrar greppade tillsammans.
Jag hoppade omedvetet över mycket av barnstadiet och var tidigt nog lite jobbigt lillgammal och jag tänkte och kände hela tiden, tog in ALLTING och kunde lätt börja gråta för jag tyckte synd om ett djur eller en människa. Och det var som jag redan mentalt då så patetiskt…bar världen på mina axlar. Och jag såg som barn allt för tydligt tragiken över elakhet och hårdhet, livets ändlighet och döden och att vi en gång skulle skiljas från varandra, och då jag blev så ledsen…!
Jag har fortsatt att tänka och mala, för jag kan inte låta bli och jag går allt för lätt in i analysläge och hamnar i känslosvall och smärtsamt inkännande. Och jag tycker fortfarande att en del “lätt- som en plätt” grejer kan vara irriterande jobbiga och tråkiga att ägna sig åt, men den kompetensbristen kan ofta ge en viss underhållning i familjen och det bjuder jag så gärna på hihi…! Men, det händer också att jag fortfarande drabbas som av en så kallad “Liedners knäpp” och får ett tillfälligt “genialt” genombrott i knoppen och då kan jag vara svårslagen i flera grenar…!
Och jag misstänker att jag egentligen är en diagnosbärare av nåt slag, men det gör detsamma och stör mig inte nämnvärt. För det har i så fall givit mig en del gåvor som en kompensation och stor tacksamhet för det säger jag! Jag har alltid haft ett nära liggande allvar, på gränsen till ett mörker i mig. Men är OCKSÅ en person som av många anses rolig och ganska underhållande. Jag kan ibland inte värja mig för min sanna medkänsla med andra varelser, engagerar mig för mycket för mitt eget bästa och blir helt slut…! Det här låter, när jag läser det, som vore det den stora skrytdagen i dag hihi.. men det är inte min mening utan jag säger bara som det ligger till i mig, där inne bland alla underliga rum och skrymslen av meningar och motsatser, svagheter och styrkor! Och jag gör det för jag tror att en och annan läsare kan känna igen sig i i det här.
Jag har alltid känt mig lite annorlunda och ibland som om jag var på tillfälligt besök från någon annan planet. Ändå upplever de flesta mig som en typiskt social person utan blygsel och osäkerhet. Och konstigt nog så stämmer det. Men det i en kombination med att jag också är skör – stark, vill så mycket och ger ofta allt jag har och lite till. Just därför ömmar jag för alla som känner sig utanför och lite främmande i den här världen, för jag tror att vi som har den känslan ofta sysslar med att på olika sätt, med våra styrkor och begåvningar, kompensera den här vilsenhet i världen med att visa att vi kan, duger och passar in.
Och jag tycker att vi alltid, och i första hand, ska sätta etiketten MÄNNISKA på varandra, för det är ju DET vi ändå är bortom alla diagnoser och olikheter! Och kanske bör vi, för att bli verkligt trovärdiga, praktisera lite mer av regnbågsflaggans VERKLIGA mening och inkludera de som normens öga allt för ofta ser som “konstiga” och svåra att förstå sig på, utan att ens försöka närma sig en förståelse. Och med det lyfta ner “normen” från sin alldeles för höga häst och genomskåda dumheten med dubbelmoral!
