Min fascination och övertygelse om att allt det levande är predestinerat för den rätta tidpunkten och bästa jordmånen för just sin själs tillväxt och mognad!

Tänk… att i dag har jag sett årets för mig allra första, nästan helt utslagna björk och det är alltid samma mäktiga känsla av ett under! Inte så stor och smal om den vita midjan stod den lite för sig själv där vid strandkanten, lite som en människa – en tonåring som vill markera sin självständighet. Och det var som om den så rak och stolt liksom sträckte sig upp mot den blekblå vårhimlen för att pröva sin frihet. Och kanske hade den fått sitt mod och kraften, för att kunna få sina knoppar att brista ut där nära havets ibland ganska hårda vindar. 

Ungefär som för oss människor när vi faktiskt kan stärkas mer än någonsin efter genomgångna prövningar och stormar i våra liv. Det är väl förresten så med allt det levande att hamnar det bara i rätt tid på rätt plats och i god jord så står det stadigt, växer och tål det mesta. Och vi gör nog inte bara våra livsresor, utan färdas hela tiden i olika riktningar inom oss för vår utveckling och för att nå mål och mening, och det är nog själva essensen med våra liv.  

 Resor kan verkligen vara både lätta och svåra att göra och våra förutsättningar för det är förstås också olika. Och den svåraste och kanske längsta… resan kan för någon vara den mellan HJÄRNAN och HJÄRTAT. Jag har träffat såna människor, ofta intelligenta och cerebralt begåvade och på alla sätt hyggliga. Men med vad jag ibland kan känna in som en gammal blockering framför hjärtats och känslornas breda dörr och infart. 

Ibland verkar den finnas där i personligheten från början, men inte sällan har gamla eller under vägen nytillkomna oupplösta trauman stängt framfarten och som skydd stängt av känslorna. Den här blockeringen kan antagligen bli som en trygghet och, tror jag, ge upplevelsen av att vara osårbar och ha som en sköld och ett skydd och som tycks omöjlig att forcera. Ibland är vreden dörrvakten och jobbar hårt och försvårar ofta det hela. Och jag har ibland lite övermodigt känt en vanmakt över att inte kunna hjälpa, inte kunna förlösa den här typen av människor från det här, som är som en sorglig emotionell “infrysning”. 

För jag ser och känner hur de kämpar varje dag med sin ångest och sitt kontrollbehov och ibland inte alls ser själva meningen med att leva. Men, jag har lärt mig och förstått att det ibland för en utomstående eller närstående måste räcka med att förstå och acceptera hur det är i en människas inre rum och domäner och släppa alla anspråk på att hjälpa fram till “räddning”. Och det verkar i någon mening vara som om vi var och en och utan någon annans heltäckande hjälp och ingripande, ändå måste leva i – och med våra medfödda upplagor av oss själva, hur de än ser ut och fungerar. 

Fram till dess att en människa av egen kraft och när det är dags, i det här livet eller i ett annat, själv kan öppna upp sig för en mental förlösning och nå en känslomässig upptining. Allt enligt en högre plan som då antagligen inte är – eller ska vara, inom räckhåll för oss. 

Skrivet av Ann Danell

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *