Kärleken övervinner allt, är varandets allra starkaste kraft och själva ordet borde egentligen alltid skrivas i guld! Det incitamentet gav mig inspiration till ett manus jag hade tänkt att skriva för ett par år sen, men som inte blev av

Att älska och att själv bli älskad är nog det närmaste vi kan komma livets mening, tror jag. Och föremålet för vår kärlek kan se olika ut, och det valet ska förstås, oinskränkt och alltid vara vars och ens.

Och det kan, så förunderligt vackert… räcka med att en alldeles ensam människa får EN känslomässig kontakt, och i sitt hjärta känner anknytning till ett aldrig så litet… djur, en blomma eller ett träd… eller till EN enda människa på den här jorden…

Och det spelar verkligen ingen som helst roll om den personen, eller djuret finns på långt avstånd och blir omöjlig att träffa i verkliga livet. För det är inget hinder för kärleken som har vingar och är en portabel URKRAFT. Som via sina magiska energier mellan människor och djur, alltid reser mellan tid och rum, gör under och räddar liv…!

Och om jag hade bara hade varit lite mer målinriktad, något mindre lat… hade jag vid det här laget och för länge sen, skrivit klart det där manuset till den tänkta bok vars titel, med full inspirationskraft flög in i både huvudet och hjärtat på mig för ett antal år sen. Och det var helt klart att den planerade novellen skulle heta:

“MANNEN SOM LEVDE FÖR ETT TRÄD.”

Och jag kunde då verkligen känna hur huvudpersonen, en äldre ensam man – att hans liv fick sin egentliga mening och fyllde sitt fulla syfte, först… när han köpte ett hus på landet. Där det på gården stod en liten, späd “nyfödd” lite ranglig björk och vajade lite blygt och ängsligt i vårvinden. Då när mannen, som förresten…var tänkt att heta “Gunnar”, en gång i en obestämd tid, flyttade in en tisdag i april månad.

INGET eller INGEN i den här världen… är för litet/liten eller inte tillräckligt betydelsefullt för att inte kärlekens goda, obändiga mirakelkraft  ska kunna verka och göra sitt jobb i ett levande väsen !

Och för min fiktiva novellfigur “Gunnar” blev i min fantasi, faktiskt kärleken till det här lilla trädet, fyllt av liv och växande, hoppet  om en framtid, ett troget sällskap och en bot för ensamheten.

Ett liv att vårda och sköta, och som jag föreställde mig i min fantasi… för Gunnar som ett “barn”, vars uppväxt till en vacker ungbjörk, han kunde se från sitt fönster och följa. Och Gunnar blev “mannen som levde för ett träd”. Visst är väl det en vacker tanke…som tyvärr stannade vid det och blev ingen bok skriven av mig. Men….som min gamla mormor brukade säga : ” Tanken var i alla fall god…”