Det är en nästan ofattbar glädje… och med rätta respektingivande att… snart få fylla 70, och i mina tacksamma händer bär jag med stolthet alla mina genomlevda åldrar!

Jag har verkligen alla mina genomlevda åldrar kvar i mig och kan ta fram olika minnen och stämningar nästan när jag vill. Och jag förundras då över hur levande det förgångna kan kännas i en människa. Och jag är så tacksam för allt som livet hittills har givit mig på olika sätt och vis!

Jag har nog alltid varit den där lite världsfrånvända drömmerskan som ibland vill blunda (som jag av någon oklar anledning gör på en av bilden här…) för den verklighet som kan kännas för känslomässigt stark, för svår att konfrontera.

 Men numera har jag, frånsett ett och annat återfall… inte några större mentala problem eller känner existentiella hinder inför det ofrånkomliga faktum att vi alla, rent kroppsligt, en gång kommer vissna ner och dö från den här världen och det här medvetandet, och så är det ju också med allt det andra levande som vi omges av. Och det är svårt, tycker jag, att bortse från att det finns en mycket logisk, hållbar tanke med den påtagliga likheten mellan oss. För det är sannolikt ingen slump!

För jag tror bergfast på att vi återuppstår som ljusvarelser och att våra själar vandrar vidare i nya liv och genom för oss okända världars landskap. Och att vi i olika konstellationer fortsätter samexistera i själsgrupper där de vi levat med förut finns med oss, antagligen för att vi helt enkelt har jobb kvar att göra tillsammans. Och det är en verkligen en trösterik tanke som jag gärna lutar mig mot när vemodet inför den jordiska separation mellan oss ibland hemsöker mig,

Jag tycker annars att det ligger något väldigt vackert och så  naturligt följdriktigt i själva åldrandet. Och jag kan säga att jag i mitt jobb i äldrevården har sett så… många gamla själar med smärtor i både kropp och själ som det trots det, har lyst omkring på ett sätt som om de redan hade en föraning och visste att en bättre och mer fantastisk tillvaro väntade…!

 Det kan kanske låta lite pretentiöst att säga att jag nu när den 70 :e upplagan av mig snart står och trampar i farstun och vill komma in, känner att jag faktiskt börjar närma mig KÄRNAN av det som är JAG på riktigt. Den som jag  verkligen vill vara utan onödiga tillägg och svar på förväntade beteenden och som nu är tillräckligt trött på – och fri från alla former av poänglös pseudoverksamhet för att släppa det oket.

Jag ska inte sticka under stolen med att det för mig som för så många andra bitvis varit en ganska mödosam framfart men jag har i någon mening ändå njutit hela vägen. Och jag har tänkt och tänkt och känt och känt… och lite väl ofta har jag förvisso malt i den där tankekvarnen som jag  tycks ha i skallen, den som jag ärvde av min mamma som gjorde många dagsverken där hihi…

Och jag jag har både skrattat och gråtit över mig själv i backspegeln inför synen av vem jag i olika åldrar har varit, velat vara, misslyckats med eller mer eller mindre bekväm, har identifierat mig som. Men mest stolt är jag över att jag i mångt och mycket vågat sticka ut och varit trogen mig själv när andra alternativ har känts fel, falskt och helt motbjudande.

Och det den här styrkan som gör att man vågar närma sig det obekväma i att avvika från normer och förväntningar, både inför mig själv och andra i de allmänna sociala rummen, den tycker jag blir mer värdefull och ganska självklar ju mer man får leva. För nu KÄNNER jag äntligen mig själv på riktigt och vet vem jag är! Och det är så himla skönt att med ålderns rätt kunna säga – och faktiskt mena det!