Jag ser det som det symboliskt finns ett litet hjärtformat rum, en del av oss som blir vuxen först när en förälder dör och då renodlas vår förmåga att utvecklas mer självständigt på vår själaresa

Jag vill börja det här inlägget med att säga, för den som kanske undrar hihi… att jag inte alltid befinner mig i grubbel, vemod eller molltoner,  fast det kan verka så. Nej…. jag tror att jag flamsar, skrattar och tramsar, och ofta är där på det lite ytliga mer okomplicerade planet av tillvaron, lika ofta som de flesta andra.

Just för att kunna “överleva” och stå ut med “den där Ann” som så lätt ramlar ner i det tragiska, sorgliga och “grubbelbara”. Jag huserar nämligen, mer eller mindre frivilligt sen länge… en clown i mig som jag ibland kan reta mig vansinnigt mycket på…En medioker pajas som gärna ställer upp och är rolig, munvig och underhållande… För att ingen, inklusive jag själv ska ” vara ledsen eller missnöjd” , på något sätt. En roll jag själv tog på mig när jag var barn, för att ingen – absolut, INGEN annan i min trasiga familj visade minsta intresse för den, och sen dess har den här figuren bara hängt med mig,  jag har haft svårt att avsluta den relationen helt enkelt, för den har ju blivit en del av mig.

 

Men efter alla år av skrivande  så kan jag ju se att jag har en klar tendens att ofta hämta min inspiration i de mer allvarliga, ofta lite vemodiga stråken i tillvaron. Och i kväll hamnade jag, som av en tillfällighet där igen… För om några dagar är det min mammas födelsedag och det fick mig att fundera över vad som eventuellt har hänt med mig i själ och hjärta, och om jag möjligen har kommit vidare i min utveckling i nån väsentlig mening, på de här nio åren som passerat sen hon gick bort…

Och efter lite filosoferande så slog den där vemodiga, bluesiga vemodssträngen an i mig igen, och plötsligt så blev jag klar över att det, åtminstone i mig, nog har funnits ett som jag föreställer mig,  litet hjärtformat rum, en liten del av mig som inte blev allt igenom vuxen,  för än min mamma gick bort…

Ett mindre rum där jag tror att en viss del av föräldrakraften och influencerna av den, kanske ska vara och finns hos en del av oss, som en back upp – en support som vid behov träder in och hjälper oss, fast vi inte är nära varandra. Och när en mamma eller pappa, dör eller ingen av dem längre finns kvar, då brister det sista tunnaste bandet mellan oss och först då blir vi kanske… i en särskild mening vuxna som har ett samband med ett större perspektiv av vår utveckling. 

 

 

 

Jag har känt det så efter mammas bortgång och att det var en frigörelse från en bindning, men som gjordes tidigt, redan i fosterlivet och som inte riktigt hade med det vanliga vuxenblivandet att göra. Utan mer handlar om att “så småningom” bli vuxen nog att kunna läka såret på djupet efter sitt djupaste ursprung… och kunna växa vidare som självständig individ i sin fortsatta själsliga utveckling, och att det nog oss en del av oss behöver ta särskilt lång tid i anspråk och att tiden antagligen också måste vara MOGEN för den processen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *