Ett inlägg, av en anledning i repris, skrivet och publicerat av mig Ann Danell.
Man har verkligen alla åldrar bevarade där inne i sig, det känner jag och det tycker jag mycket om. För då kan man liksom resa omkring där i själens alla minnesrum och uppleva dagar och stunder på nytt för att få sig en riktigt angenäm läkedos av det som en gång var, det redan genomlevda.
Ocet händer då och då när kvällen och mörkret kommer att jag på nytt är den lilla 5 -åring jag en gång var och nästan känner att jag håller min älskade mammas varma, lite stressade hand i min och känner hennes pulsslag mot min lilla arm och i den stunden är jag trygg och lugn. Det här är en mycket älskad minnesbild av en stark visshet om att mamma alltid skulle finnas kvar på den här jorden och vara i min närhet.
Jag vill för tydlighetens skull säga, för den som kanske undrar, att jag inte alltid befinner mig i grubbel, vemod eller molltoner fast det kan verka så. Nej, jag tror att jag flamsar, skrattar och tramsar och ofta är där på det lite ytliga mer okomplicerade planet av tillvaron, lika ofta som de flesta andra.
Och det just för att kunna “överleva” och stå ut med “den där Ann” som så lätt ramlar ner i det tragiska, sorgliga och “grubbelbara”. Jag har nämligen, mer eller mindre frivilligt sen länge… en clown i mig som jag ibland kan reta mig vansinnigt mycket på… En högst medioker pajas som gärna ställer upp och är rolig, munvig och underhållande och som kanske lite pretentiöst vill säkra den goda stämningen bland andra.
Och VARFÖR DET… kan vem som helst undra ? Jo för att ingen, inklusive jag själv ska vara ledsen eller missnöjd på något sätt. En roll jag själv tog på mig när jag var barn, för att ingen – absolut, INGEN annan i min trasiga familj visade minsta intresse för den, för de hade fullt upp med sig själva och de ständiga bråken. Och sen dess har den här “fredsbevarande” balanserade figuren bara hängt med mig, jag har haft svårt att avsluta den relationen i mig själv helt enkelt, för den har blivit en del av mig.
Men efter alla år av skrivande så kan jag ju se att jag har en klar tendens att hämta min inspiration i de mer allvarliga, ofta lite vemodiga stråken i tillvaron. Och i kväll hamnade jag, som av en tillfällighet där igen… för jag hamnade i gamla mamma – minnen och det fick mig att fundera över vad som har hänt med mig i själ och hjärta, och om jag möjligen har kommit vidare med mig själv i nån väsentlig mening på de här tio åren som har gått sen hon gick bort…?
Och efter lite filosoferande så slog den där vemodiga, bluesiga vemodssträngen till i mig igen, och plötsligt så blev jag klar över att det har funnits som ett litet hjärtformat rum, en liten del av mig som inte blev allt igenom vuxen förrän min mamma gick bort… år 2011.
Ett mindre rum där jag tror att en viss del av föräldrakraften och influenserna av den, kanske ska vara och finns hos en del av oss, som en back upp – en support som vid behov träder in och hjälper oss, fast vi inte längre är nära varandra. Och när en mamma eller pappa, dör eller ingen av dem längre finns kvar, då brister det sista allra tunnaste bandet mellan oss och först då blir vi kanske…tror jag, i en särskild mening vuxna i ett större och djupare perspektiv.
Jag har känt det så efter mammas bortgång och att det var som en vemodig frigörelse från en bindning som ju gjörs redan i fosterlivet och som inte riktigt har med det vanliga vuxenblivande att göra. Utan som för min del mer handlade om att så småningom bli vuxen nog att kunna läka såret efter sitt djupaste ursprung… och att kunna växa vidare som självständig individ utan en älskad förälder som referens, stöd och support. Och att tiden då antagligen också måste vara MOGEN för den processen.
