Kan verkligen ett hjärta gå sönder av sorg… kan det i så fall lagas och hur får man egentligen ihop bitarna på nytt…?

När jag första gången överhuvudtaget hörde nån tala om kopplingen mellan ett “trasigt” hjärta och livets påfrestningar, var i tonåren när min mamma i förklarliga stunder av uppgivenhet med en del förtvivlan i rösten sa att hon hade fått sår och ärr i hjärtat efter “alla chocker” som hon fått genom livet. Jag tyckte det lät otäckt men ändå lite svårförståeligt och långsökt, för det blev för mig en allt för konkret bild som mer gav mig associationer till poesirimmet “När ditt hjärta en gång brister får du laga det med Karlssons klister”, än till det att ett människohjärta faktiskt inte tål hur mycket känslomässig påfrestning som helst…

Min kära mamma visste vad hon talade om och hon hade rätt när det gällde det här, och det förvånar mig inte så här i efterhand för hon var riktigt bra på att förstå samband och att tänka fritt och självständigt utanför ramarna var naturligt för henne. Tyvärr, var hon inte lika begåvad när det gällde att förebygga och stoppa det som kom att ge henne och mig, en del prövningar i livet…men hon gjorde så gott hon kunde med de redskap hon hade då.

 

 

Men hon hade onekligen rätt i det som DÅ nog var en rätt djärv och dittils oprövad teori kring sambandet mellan kropp, psyke och själ, och det som de delarna av oss erfar när det krisar och gör ont. För i dag visar sen några år tillbaka dokumenterad medicinsk forskning att svår emotionell stress verkligen kan leda till att ett människohjärta (och utan att veta så tror jag att det också kan gälla ett djur) “går sönder” och drabbas av något som kallas för “kardiomyopati” med bland annat förmaksflimmer och hög puls som symtom. Med andra ord ett ganska allvarligt och anmärkningsvärt tillstånd där det ju måste vara av stor betydelse att just kunna se och förstå samband. Och det tycker jag faktiskt att både läkarvetenskapen och vården har blivit mycket bättre på de senaste åren.

Alltså, ett hjärta kan alltså rent funktionsmässigt brista och gå sönder när en människa utsätts för stor känslomässig stress och under längre tid, det är nu vederlagt. Men om det är just sorgen i samband med till exempel dödsfall, separationer och trauman som är själva orsaken, det vill / kan inte forskarna säkert belägga. Där tillåter jag mig, utan stöd av vetenskapen, att tro att just sorger, förluster och trauman är det som förstås sekundärt, ger den här starka emotionella stressen som slår så hårt på hjärtats funktioner, för här handlar det som så ofta om samband och samverkan!

 

Ett brustet hjärta kan om man överlever, och då i bästa fall, helt slå undan benen på en människa och då känns naturligtvis hopp och tillit till livet – en framtid och ljuset i tunneln, oändligt långt borta, om det överhuvudtaget då finns i den människas medvetande. Då blir hjälpen och hur den ser ut helt avgörande för möjligheten att överhuvudtaget kunna, sträcka ut handen mot motivationen till att vilja fortsätta leva och läkas.

Hur gör man då för att laga sitt hjärta eller för att kunna hjälpa någon annan med det..? Ja, inte för att jag är nåt orakel eller någon helbregdagörare och sitter förstås inte på de riktigt rätta svaren. Men jag har gått igenom en del i livets skola och jag har en bra tillit till min intuition och till den människokunskap som jag ansträngt mig för att skaffa mig genom mina egna erfarenheter.

Och jag inte bara tror, utan VET att det GÅR att hitta gnistan till livslust igen och det GÅR att laga och foga ihop bitarna av ett brustet hjärta på nytt utifrån så väl fysiska, psykiska och känslomässiga aspekter, jag är 100 på det! Men det kräver att man inte fastnar i en permanent identitet som bärare av ett brustet hjärta utan jobbar med att se och affirmera ett friskt, välfungerande och starkt hjärta framför sig i sitt huvud!

Och äger man gåvan av att i övrigt ha en väl sammanhållen, fungerande harmonisk familj, goda omtänksamma vänner och ett i övrigt bra och tryggt, och osvikligt socialt kontaktnät så har man tycker jag, den allra bästa initiala förutsättningen för att bara vila i tillit och överlämna sig till den omständigheten. För då har man, sorgen till trots, och som en stark motkraft, faktiskt något att förlora i livet, något att leva vidare för när mörker och uppgivenhet härskar.

Tyvärr ser det inte alltid ut så för alla… och den som kanske dog ifrån en,  eller på annat sätt svek och försvann, är ibland den enda som man hade, och i vars famn man lagt all sin kärlek och tillit och hoppet om en framtid tillsammans. Då behöver man all hjälp man kan få utifrån och den bör vara lyhörd, inkännande och på djupet kraftfull och klok. Men den som hjälper måste samtidigt gå försiktigt och varsamt fram, som på skört glas, för precis så skör är den här människan med sitt brustna hjärta i sitt bröst!

Det gäller att hitta kraften att liksom, bit för bit, dra undan en del av det mörka tunga draperi som sorg och hjärtekross ju är. Att åter hitta kraften i en själs- känslodränerad kropp, förstå potentialen till förändring och nytänk, och våga sträcka ut händerna mot livet och framtiden IGEN och det är fullt möjligt! Men varje läkning, helande och sorgearbete kan också väcka gamla oläkta sårigheter och kräver alltid sin tid för olika människor, det är viktigt att veta.

Och så är det så fint uträknat tror jag, att vi i det stora hela faktiskt kan hjälpa varandra och laga och sammanfoga våra vackra heliga hjärterum igen, genom att vi nog genom den mellanmänskliga kärleken och förståelsen skapar det ” Karlssons klister” och den nya helande vävnad som någon behöver där och då, när ett hjärta går i tusen bitar…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *