Förmågan till anknytning och om iskalla och trasiga, tragiska manipulatörer som tycks sakna samma hemhörighet i sig själva som den de heller inte kan hitta hos andra, och om att inte äga förmågan till äkta känslomässig anknytning

Ingen… verkligen ingen av oss är perfekt och ingen föds nog utan någon liten eller större, “ofärdighet”på någon nivå i oss. Det är väl ändå himla skönt att det är på det viset… för just perfektion blir väldigt fort tråkigt och helt ointressant tycker jag. För då finns ju inget uttrymme för växt och utveckling, men i det som INTE är klart och där bitar långt ifrån fallit på plats, DÄR kan vi tala om det som är spännande och som står där “på vänt” i en människa! För resten blir vi aldrig färdiga, tror jag, och det har Thomas Tranströmer formulerat så bra i sin dikt “Romanska bågar” där han säger följande:

“Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det ska.”

 

Men att inte vara helt rustad för mötet med livet och människor och kanske vara lite vass i kanterna här och där, inte riktigt färdigslipad, kan förstås bli mer eller mindre “charmigt”… hos en människa. Men oftast så “växer” våra svagheter och tendenser till dysfunktioner bort med tiden, och vi hjälper varandra med det här under livets gång och ger varandra träningsmöjligheter och det är en ren välsignelse vill jag påstå. Den största nyckeln till det hjälparbetet är FÖRSTÅELSE och ACCEPTANS, och det att släppa in varandra i den stora, förenande gemenskapen hur kantiga, olika och ofullbordade vi ändå faktiskt är! 

 

I den tillhörigheten och i utbytet med andra lär vi oss nämligen det vi behöver kunna praktisera för vår sociala överlevnad, och  greppar också  det som vi behöver kunna FÖRSTÅ hos vår omgivning och lär oss hur vi SJÄLVA behöver funka för att ANDRA ska kunna förstå OSS…vilket är något som verkligen HÖR I HOP om det ska bli någorlunda problemfritt att leva.

Och ganska fort och redan som små barn så hittar vi under normalt gynnsamma omständigheter under uppväxten en slags HEMHÖRIGHET i oss själva. Ett inre rum  där vi känner oss trygga och säkra, och man skulle helt enkelt kunna lägga den hemhörigheten under rubriken DE FÖRSTA  BYGGSTENARNA I VÅR SJÄLVKÄNSLA, tycker jag. Och om det fungerar och om förmågan till anknytning finns på plats så blir det då också möjligt att att känna sig hemma i en annan människa i relationer och få förståelse och intresse för andras tankar och känslor.

Och inte utan anledning är förmågan till anknytning själva förutsättningen för egentligen… alla våra relationer och för ett osjälviskt, jämbördigt utbyte där både kärleken och vänskapen och anknytningen kan växa, trivas och blomstra!

Men tyvärr, så finns det dysfunktioner som människor föds med, som är en del av personligheten och som sorgligt nog inte kan växa bort, eller förändras varaktigt på djupet. Och inom den kategorin hittar vi  ofta de som är mästare på att manipulera andra för egen vinning och som är verkligt iskalla!

Och jag tycker att det är som om dessa trasiga känslokalla manipulatörer hela tiden ändå ÄR på jakt efter ett sammanhang och en hemhörighet i sin egen person, men förstår det liksom inte själva. Och de dövar sannolikt en ibland permanent ångest som den inre tomheten producerar, med just flykt och jakt och ständigt nya kickar, som ska bekräfta den grandiosa föreställning de har om sig själva. De här människorna är så helt uppfyllda av sin egen behovstillfredsställelse och verkar konstant söka makt och spänning men på bara själva ytan av tillvaron.

De har ett mycket magert intresse för någon annan och för det som finns att hämta utanför sig själva och sitt eget intresseområde. Vilket förstås… för deras egen del och alla inblandade, får konsekvenser för alla relationer och mänskliga kontakter. 

 

Och det är som om de här, från början, känslomässigt invalidiserade individerna, av vilka det finns BÅDE män OCH kvinnor, det ska understrykas… lever  ganska opåverkade som hag kan tycka, med ett livslångt straff… genom att inte kunna KÄNNA anknytning på djupet.  De kan svika och lura vem som helst oberoende om det är en närstående eller en helt främmande person, ute i periferin och ser inte vitsen med empati och inkännande, och når liksom inte BORTOM grundläggande drifter, kan inte känna känslor eller uppleva riktig kärlek.

Och konsekvenserna av det här drabbar ofta andra människor och djur allra hårdast och kan ge livsvariga sår och skador. Medan vederbörande “isbit” tycks helt oberörd…!

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *