“Pensionat Eden” öppnar inom kort i Hallinge!” Ung f.d.datakonsult vågar satsa nytt i slumrande landsbygd.”
Just så löd den rubrik på vilken min sällsynt morgontrötta blick fastnade en av de där alldeles ljuvligt vårljusa morgnarna i april.Egentligen hade jag inte längre någon särskild koll på vad som numera hände i min hemtrakt där jag växt upp. Men en gammal skolkamrat, Nina, blev kvar och gifte sig med bokhandlarens son. Såväl pappa bokhandlaren som hans fina bokhandel i salig åminnelse, för de är nu båda borta sedan länge.
Nina var hygglig nog att då och då skicka mig en liten, med omsorg förpackad bunt av den gamla välbekanta lokaltidningen. Det var numera faktiskt inte utan en viss andaktskänsla som jag bläddrade i den , och jag kunde faktiskt fortfarande känna igen ett och annat av både namn och ansikten på familjesidan och Hallingesidan.
Visst, jag kunde naturligtvis på datorn med ett knapptryck, eller via min telefon få både bilder och en mängd information, både önskvärd och icke önskvärd av gamla hemtrakter, men det kändes bättre och lite mer tidlöst att läsa i en papperstidning när jag ville närma mig den mer retroperspektiva delen av mitt liv.
Vad gällde tidningens innehåll, så var skillnaden den, mot för 20-30 år sedan, att nu var det inte längre de gamla barndomsvännerna som fått barn, eller gift sig. Nej, det var nu förstås, och alldeles som det ska vara, förbehållet en annan generation.
– Konstigt, att det ska vara så svårt att förstå det där att den tiden faktiskt är förbi – tänkte jag medan jag lite drömmande osökt betraktade min högra hand där jag satt med min tidning. Nog för att jag lagt märke till det förut, att det ådrorna på handryggen blivit lite bulliga och blåare. Det kändes lite främmande faktiskt och jag fick en association till min gamla farmors trygga tröstande händer. Jag brukade som liten intresserat studera dem vid någon av de sällsynta tillfällen då de var i stillhet. De hade så konstiga “blå maskar” tyckte jag. Vad jag minns så tog jag aldrig reda på varför det var på det sättet, det var konstigt eftersom jag var nyfiken på det mesta redan då.
– Ja, nu var man alltså där i ” blåmaskåldern” och det gick fort vill jag lova – konstaterade jag och prasslade mig vidare framåt i Hallinge Nyheter.
Jag tyckte att tidningen förtjänade beröm faktiskt, just för att ledningen hade modet att motstå “kvällstidningsformatet”. Det visade på sund på småländsk självständighet, och självständighet är bra i alla sammanhang resonerade jag för mig själv. En riktig morgontidning SKA konkurrera om utrymmet på frukostbordet och inte kännas som ett litet löjligt Aftonblad eller en tanig Express i tråkig tabloidkostym, för då har den alldeles förlorat sin igenkännbara charm resonerade jag vidare.
Efter mina kvasifilosofiska reflektioner över både det ena och det andra av varierande substans, tog nyfikenheten på den aviserade nyetableringen i mitt kära gamla Hallinge över. Att trakten numera var “slumrande” var tyvärr ingen nyhet för mig, men påminnelsen om det sorgliga gjorde mig på nytt på ledsen och arg! Namnet på den f.d. datakonsulten med framtidstro skrev jag ner för att inte glömma.
En vecka senare fick jag via nätet tag i Pensionat Edens telefonnummer. Jag hade utan några större betänkligheter bestämt mig för några dagars skön och jobbstressfri semester i gamla välkända trakter och då låg Pensionat Eden i Hallinge sällsynt bra till!
Efter en kopp hett Lady Grey i nya rosblommiga koppen från Indiska och en snabb promenad med bästa väninnan labradoren Molly, ringde jag och bokade mitt rum. En glad och lite forcerad kvinnoröst uppskattningsvis i 40-årsåldern, svarade efter två signaler : ” Pensionat Eden ,Maria” Om Maria hade något efternamn fick jag inte veta, och jag frågade inte heller. Fast jag var väl motiverad efter alla kontakter med alldeles för många efternamnslösa Patrikar, Annor, Bengtar och Birgittor, vilka alla retat upp mig lite, vilket i och för sig inte var särskilt svårt, östrogenfattig och irriterad som jag allt mer blivit.
Det var en sannerligen en häftig upplevelse!
Kunde kanske stress och hög arbetsbelastning vässa sinnena och göra dem överkänsliga ? Den teorin var nog lika djärv som osäker, men den var ändå lite intressant kände jag. Några sekunder senare och väl tillbaka i verkligheten igen, hann jag att än en gång med vemod se på stationshuset som det var i dag. Alldeles tyst och övergivet stod det där, inga glada ansikten syntes längre i fönstren, inga skratt som hördes inifrån, och inget av gamla tiders liv och rörelser utanför.Så sorgligt det kändes… På dörren kunde jag se ett blekt anslag med upplysningen:
Du som handarbetar eller bara känner dig ensam är välkommen hit!”
Vi bjuder på kaffe.
“Jag vill bli körd till pensionat Eden”, sa jag med en viss skärpa i rösten.
“Ja,dä måtte va ett bra lugnt och gudomlit ställe, för dä har ja inte hört tales om” sa den tunnhårige och skrattade gott.
Min svaghet för situationskomik och genuina människor fick mig att överse med hans dåliga lokalkännedom och jag svarade:
“Det var som attan, har du ingen koll på nyetableringarna här i samhället?” Till den synpunkten hade chauffören inget att tillägga.
Jag hade precis ställt från mig mitt bagage när jag kände en underbar doft av gammeldags pytt i panna! Den upplyste mig om hur hungrig jag faktiskt var! Det var hemlagad pytt det kände jag direkt, och jag bestämde mig för att vänta med både dusch och nostalgipromenad. För det var här och inte på någon tråkig pizzeria jag skulle äta! I receptionen stod en leende Maria och hälsade mig välkommen. Och jag kände mig verkligen både förväntansfull och välkommen till pensionat Eden!
Fortsättning följer!
