En del, gamla kvävda protester omvandlade till improduktiva reaktionsbildningar, tar vi ibland omedvetet med oss in i våra relationer och kan då komplicera det hela

 Det här inlägget är författat och skrivet av mig, 

Ann Danell den 5 maj 2024. 

Många, väldigt många.. är de diktare som med verklig briljans i sina dikter har definierat det som jag tror är själva ESSENSEN av meningen med varandet och det att vara människa. 

Och det Tomas Tranströmer så väl och vackert formulerar i sin dikt “Romanska bågar” här nedan det tycker jag är en bra beskrivning av hur vi människor är bärare och inom oss har lager av minnen och erfarenheter. Och med det också skapare av ett oräkneligt antal lager av våra olika livsmanus. Och så här skriver han i några av diktens meningar: 

 “En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: 

Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det ska”. 

Detta är ett citat hämtat ur Tomas Tranströmers dikt “Romanska Bågar”.

Det är här sammanfattar verkligt bra hur det är att vara människa. Och apropå det. så tänker jag vidare… och på att våra gamla, stagnerade outtalade protester inom oss inte sällan förvandlas till tjuriga, egentligen oreflekterade och envisa reaktionsbildningar. Egen – gjorda produktioner som sen vi tar med oss in i våra relationer. Och som kan göra att vi då kan påverka det samspelet i riktningar som vi egentligen inte önskar, eftersom det tycks vara energilämningar med krafter så starka…att vi inte alltid rår på att övervinna dem.  

Och där vi i olika situationer kan aktualisera känslan av att vara som maktlös  – att vilja, men inte kunna… hävda sitt missnöje och protestera, när vi egentligen finner en verkligen anledning. Jag vill påstå att de här mönstren har en stark överlevnadskraft, är svåra att förändra. Och ibland verkar det som vi egentligen inte riktigt vet OM vi vill förändra/ förändras…för vi har laddat det här med falsk trygghet och är kanske rädda att förlora delar av vår självkänsla. 

De tysta, lagrade protesterna för oss, tror jag, ganska ofta tillbaka till det som har sitt känsloursprung  i det lilla “maktlösa”, förbisedda och ibland missförstådda barnet i oss, och det tror jag kan utveckla självförakt. 

Så “ut med språket” ni alla, och våga ta språnget ut med din outtalade protest, oavsett om den ligger långt bak i din historia eller om du nyligen olyckligtvis har kvävt den…!