Det att vi alla är själsresenärer under inte sällan svindlande livsresor genom universums oändlighet, betyder förstås att vi är under ständig förändring och utveckling, och sannolikt i precis den omfattning och alldeles så genomgripande som det från den stora förenande källans kraft är tänkt att vara.
Och av det kan man då förstå att det är en klar fördel att vara, vad vi i det jordiska kallar “förändringsbenägen.” Ett uttryck vars betydelse har hög status och är snudd på livsviktig i ett samhälle som vårt, med ständiga byten av scenerier och under så många snabba händelseförlopp i vardagen. Där vi också av naturliga skäl förväntas hänga med, hänga på och anta nya utmaningar och inte låta oss hindras av rädslor för just, förändringar.
Att vara motsatsen, rigid, tjurig och envist förändrings -obenägen, fast ett nytänk, en omstart, kanske skulle kunna bli början på en ny resa – en personlig utveckling till godo för sig själv och andra. Det kan innebära en stagnation som jag symboliskt ser som typ, ett osunt, försurat vatten som sprider sig i en människa och som kan vara ett symtom på ett trygghetsberoende.
Men det finns också en risk att den hyllade förändringsbenägenheten kan bli till ett “måste” för oss… att vi blir liksom “hjärnkapade” av tanken på att hänga med, ständigt utvecklas och uppdateras, och gärna inom flera områden, och fort ska det helst gå.
Och vi kan helt enkelt bli rädda för att hamna i bakvattnet på den stora rörelse som säger oss att vi kan “bli bättre” och nå högre -fortare, på vår andliga bergsbestigning om vi bara ser oss omkring. Gärna synkar oss med andras världs -och människosyn, och kanske hittar nya metoder och sätt som påskyndar vår andliga utveckling, och som expanderar det rum av influenser, tankar och känslor som är tillgängligt utanför oss själva… Det som vi många gånger tror är den breda och mest framkomliga vägen mot personlig utveckling…
Och jag anar att vi faktiskt ibland, egentligen oigenomkänt, tror att vi befinner oss i ett andligt eller personligt bristtillstånd, eller att vi behöver, ibland akut, andlig/ mental “radikalkirurgi”. När vi i själva verket bara behöver landa mjukt, men bestämt i oss SJÄLVA! Och lyssna av och kolla upp, som en besiktning av sig själv… där man fångar upp både brister och tillgångar, och lägger samma omsorg till oss som vi till exempel ger våra bilar och deras “hälsotillstånd”.
Vad jag tror… att vad vi då skulle upptäcka är att vi ofta, egentligen bara behöver stärka upp och vidareutveckla en del av det som vi REDAN HAR i vår kunskapsbank och de andliga insikter som vi inte använder och tillämpar tillräckligt ofta. För vi är så upptagna med att hitta nya visdomar och upptäckter som ökar vårt andliga medvetande och kanske känner att vi ständigt MÅSTE vara i det flow.
Så i dag flaggar jag för att jobbet med andlig och personlig utveckling också är att använda, och genom det förädla och förvalta de kunskaper som man redan har där i sina inre valv och pelargångar…! För jag vill påstå att vi många gånger är rikare på kunskaper än vi tror, men upptäcker det först när vi använder dem!
