Man skulle kunna skruva till det lite flummigt och som ett dåligt skämt säga att… Det var inte så att våra SJÄLVBILDER automatiskt blev färglagda och restaurerades samtidigt som vi äntligen fick färg – tv för över 50 år sen…! Och det var en himla tur det tänker jag… för då hade vi missat en av dom, som jag ser det, viktigaste lärdomarna om oss själva som bygger en bra och genuin självbild, och det där att färglägga synbilden av oss själva, lätta upp mörker och jaga bort gamla skuggor, det måste vi faktiskt alltid göra själva!
Det finns klyschor och det finns KLYSCHOR… som faktiskt är lika med sanningar. Och jag tänker på en sån som är omöjlig att motsäga, nämligen den att “man måste älska sig själv” på riktigt… och på djupet av det outgrundliga vattnet av ens innersta, och bortom varje tvivel!
Det är nåt speciellt med just den tesen – blandningen av uppenbar självklarhet och sann mänsklig visdom. Och det är som det händer nåt, i alla fall med mig, när jag då och då, i någon form uppmanar mig själv eller nån annan till just självkärlek. För det LIGGER en särskild kraft i just det uttrycket. Det känns liksom alltid meningsfullt, hur ofta det än sägs… och det är BORTOM plattitydernas och de utnötta modeuttryckens många gånger tjatiga, tomma upprepningar.
Men att uttala något, att säga några ord hur viktiga dom än må vara, gör dom inte automatiskt till sanningar , det blir de först när de transformeras till praktik och handling, när orden blir medvetna handlingar.
Att älska sig själv villkorslöst och innerligt, det är ett hästjobb tycker jag! Och under perioder av mitt liv har det drastiskt uttryckt… känts lika förbaskat ouppnåeligt som att i modern tid, hitta ett jobb som typ… stumfilmspianist, eller ta en promenad på vatten hahah…!
För HAR det blivit fel med självuppskattningen från början, och det har det för många, och finns inte själva grundplattan till att kunna fortsätta fylla på den där livsviktiga näringen, den näring som finns i att, i princip, vad som än händer, kunna se sig själv i spegeln och helst lite MER än gilla läget och sin egen spegelbild från…. alla håll och perspektiv. DÅ har man, förstås beroende på medvetenhet och motivation, väldigt ofta ett ständigt jobb med att tycka om själva “grundplåten”- det som är oberoende av all yttre påverkan i sig själv.
Men, jag tror att det är DÅ… de där själsligt “dåliga- hår -dagarna” då man är extra självkritisk och när man mår som sämst och när allt går fel, då när man ligger minus på uppskattning och bekräftelse, SKA ta tempen på den villkorslösa kärleken till sig själv! INTE när livet är på topp och när man gillar sitt utseende och det man gör, och när man blir bekräftad och “kickad” av andra.!
INTE då när man TROR att man har en varaktig, positiv självbild som med de yttre medlen fixar det mesta… För kanske måste man våga stå där “naken” inför sig själv och konfrontera sin inre spegelbild – avskalad… utan de yttre attributens rustning! För att kunna tycka om sig själv inifrån och ut, rakt igenom alla krackeleringar och mänskliga tillkortakommanden.
Och har man då lyckligt hittat det egentliga oförstörbara värdet av guldet i en sund villkorslös självkärlek, så kan man oftast också gripa tag i den tryggheten med fasta händer också de dagar då vi tyngs av det som vi upplever som olika grader av nederlag.
Och när man äntligen har kommit till den här, för många åtråvärda hållplatsen på livsresan, då kan verkligt användbara krafter och en del hälsosamma energier frigöras och mycket som förut verkat omöjligt och hopplöst kan få en helt annan betydelse och mening! För att kunna tycka om och – älska sig själv är livet igenom både GRUNDPLÅTEN och SUNDPLÅTEN i oss alla!
