Det är inte då när livet är på topp, när allt flyter på och när man blir bekräftad och uppskattad utifrån som man ska ta tempen på den villkorslösa kärleken till sig själv, det är min tes!

Skrivet och publicerat av mig Ann Danell.

Att kunna tycka om och i väsentlig mening, älska sig själv, det är enligt mig själva GRUND – och SUNDPLÅTEN i oss alla !

Det här inlägget det läser jag faktiskt själv då och då för att kunna lägga handen på min egen axel och påminna mig om just det här. Och därför kör jag också en repris och något modifierad variant av den tes som jag har om det här, för att kanske kunna stötta en och annan förvillad självbilds – tvivlare. För jag tror verkligen att det är när vi är missmodiga och självkritiska och tvivlar på oss själva som vi i mån av kraft och energi, ska lysa med sann kärlek och så generöst som vi bara kan på den inre bilden av och oss själva! För att kunna identifiera och stärka det medfödda, självklara, och alldeles orubbliga GRUNDVÄRDE som vi oberoende av allt annat… alla äger och förfogar över!

Och underhåller vi det här kapitalet i oss och vårdar det väl och inte lånar ut den här värderingen till “externa krafter” då kan vi också med gott samvete, och utan att blanda ihop själva betydelsen av självbild och självförtroende, där emellan jobba lite på själva ytan av oss själva och putsa på våra självförtroenden och vara stolta över vilka vi är – och gör.  Men… vara medvetna om att det förtroendet för oss själva, det är ju liksom en färskvara som i olika människor har olika hållbarhet, och inte sällan alldeles för mycket regleras av omvärldens värderingar av vad vi gör och inte gör, och vilka vi är.

Självbilden är viktig, och ska finnas i oss som en driftsäker och pålitlig motor och är den kraft vilken reglerar vår framfart och på ett sunt sätt använder våra styrkor, goda egenskaper och kvaliteter, som ett naturligt bränsle. Och finns inte acceptansen och kärleken till sitt SJÄLV, ja då ser jag det som att vi liksom går bara på tomgång och riskerar det ena bensinstoppet efter det andra!

Man skulle lite flummigt kunna skruva till det hela och som ett  ganska dåligt skämt säga att:

Det var inte så att våra SJÄLVBILDER automatiskt blev restaurerade och färglagda samtidigt som vi äntligen fick färg – tv för över 60 år sen…! Och det var en himla tur det tänker jag… för då hade vi missat en av dom, som jag ser det, viktigaste lärdomarna om oss själva som bygger en bra och genuin självbild, och det där att färglägga synbilden av oss själva. För att lätta upp mörker och jaga bort gamla skuggor, det måste vi tänker jag, av pedagogiska skäl förstås alltid göra själva!

Det finns klyschor och det finns KLYSCHOR… som faktiskt är lika med sanningar. Och jag tänker på en sån som är omöjlig att motsäga, nämligen den att “man måste älska sig själv” på riktigt… och på DJUPET av det outgrundliga vattnet av ens innersta och bortom varje tvivel!

Det är nåt speciellt med just den tesen och blandningen av uppenbar självklarhet och sann mänsklig visdom. Och det är som det händer nåt, i alla fall  med mig, när jag då och då i någon form uppmanar mig själv eller nån annan till  just självkärlek. För det LIGGER en särskild kraft i just det uttrycket. Det känns liksom alltid meningsfullt, hur ofta det än sägs… för det är BORTOM plattitydernas och de utnötta modeuttryckens många gånger tjatiga, tomma upprepningar.

Men att uttala något, att säga några ord hur viktiga dom än må vara, gör dom inte automatiskt till sanningar , det blir de först när de transformeras till praktik och handling,  och när orden blir medvetna handlingar.

Att älska sig själv villkorslöst och innerligt, det är verkligen ett hästjobb tycker jag och det är rimligtvis livslångt. Och under perioder av mitt liv har det drastiskt uttryckt… känts lika förbaskat ouppnåeligt som att i modern tid, hitta ett jobb som typ… stumfilmspianist, eller ta en promenad på vatten hahah…!

För HAR det blivit fel med självuppskattningen från början och det har det för många i människosläktet, och finns inte själva grundplattan till att kunna fortsätta fylla på den där livsviktiga näringen, den grogrund som finns i att i princip vad som än händer, kunna se sig själv i spegeln och helst lite MER än gilla läget och sin egen spegelbild från…. alla håll och perspektiv. DÅ har man, förstås beroende på medvetenhet och motivation, väldigt ofta ett ständigt jobb med att tycka om själva “grundplåten”- det som är oberoende av all yttre påverkan i sig själv.

Men, jag tror att det är DÅ… dom där själsligt “dåliga- hår -dagarna” då man är extra självkritisk och när man mår som sämst och när allt går fel och man ligger minus på uppskattning och bekräftelse, verkligen SKA ta tempen på den villkorslösa kärleken till sig själv! INTE  bara när livet är på topp och när man gillar sitt utseende och det man gör och när man blir bekräftad och “kickad” av andra!

INTE då när man TROR att man har en varaktig, positiv självbild som med de yttre medlen fixar det mesta…! För kanske måste man våga stå där “naken” inför sig själv och konfrontera sin inre spegelbild – avskalad… utan de yttre attributens rustning! För att kunna tycka om sig själv inifrån och ut, rakt igenom alla krackeleringar och mänskliga tillkortakommanden.

Och har man då lyckligt hittat det egentliga oförstörbara värdet av guldet i en sund villkorslös självkärlek, så kan man oftast också gripa tag i den tryggheten med fasta händer också de dagar då vi tyngs av det som vi upplever som olika grader av nederlag.

Och när man äntligen har kommit till den här, för många åtråvärda hållplatsen på livsresan, då kan verkligt användbara krafter och en del hälsosamma energier frigöras och med det här resonemanget hävdar jag bestämt, att det att kunna tycka om och – älska sig själv livet igenom är både GRUNDPLÅTEN och SUNDPLÅTEN i oss alla!