Ingens liv och erfarenheter ska, när den dagen kommer, behöva bli till några gamla bortglömda, torra smulor i ett hörn av livets stora skafferi…!

Som de flesta andra människor vill jag inte gärna att mina erfarenheter, tillkortakommanden, sorger och glädjeämnen, en gång så sorgligt bara blir till några små bortglömda smulor längst där inne i något hörn av livets skafferi… För jag har en känsla av att våra liv och våra historier hör ihop , att vi är länkade med varandra  i ett högre syfte. Och jag tror att där en människas liv / länk tar slut, där tar någon annans vid och bidrar till evighetens kontinuitet…

Och man kunde verkligen önska att det för var och en av oss ändå, hur det än har sett ut under resans gång, kunde bli möjligt att få lämna efter sig någon form av minnesmärke som berättar vem vi varit, och några utvalda stycken av våra glädjeämnen, sorger och prövningar, som ett slags Livets CV. Och kanske inte minst, en del av de insikter och kunskaper som det resulterade i till slut. Det skulle nog vara intressant och lärorikt för många av oss andra och alldeles säkert också för eftervärlden – för framtiden.

Men idealet vore tycker jag, förstås om vi nutidsmänniskor trots all stress, och i vår ganska egocentriska  ständiga framåtrörelse, också medan vi lever och här och nu, kunde var lite mer nyfikna på varandra i en mer positiv bemärkelse och oftare ta oss tid att, med respekt, blicka in i varandras livskunskaper och erfarenheter, och lyssna och lära oss av varandras mognad eller brist på den…
För det tror jag faktiskt skulle gynna vår utveckling som människor och stärka vår läggning för ödmjukhet och göra oss mer osjälviska.

Men hur ska man egentligen på riktigt, kunna imponeras eller förundras av sina medlevare i en värld som vår, där nästan allt och alla, numera i nästan varje ögonblick toppar sig själv? Och när många är beredda att göra vad som helst för att kunna överträffa någon annan i sin livsstil, sin goda ekonomi, sitt toppejobb, sin rappa tunga, eller förstås, i sitt senaste slagfärdiga, välformulerade eller uppseendeväckande inlägg på Facebook eller Twitter… hur gör man…?

Kanske, kan man i någon mån sakta ner historielösheten, den galopperande “nyhetens behag” och egots, i längden, meningslösa jakt på att bli mer synlig , intressant och häftig än andra, genom att påminna sig själv, ofta och gärna, om att man nog faktiskt inte är mer unik eller särskild än någon annan… För vi är ju ändå, hur det än ser ut, delar av samma helhet och som jag ser det, komna från samma källas vatten och har samma ursprung och samma värde. Och den rättvisetanken tycker jag mycket om!

Och därför skulle INGENS liv och erfarenheter behöva, när den dagen kommer, bara bli  till några gamla torra, bortglömda smulor i livets stora skafferi…
För vi är nog alla, på något plan, men på olika sätt, ändå större än så!