Händer det att du känner obehag och oro när det blir tyst och du har tomrum i ditt liv? Om vår tids brist på tysta rum, vad vi missar och vad jag tror vi ibland symboliskt kan läsa in när ljudbruset omkring oss tystnar…

Inom fysiken och konstvetenskapen kan man utan några större djupdykningar träffa på ett, minst sagt väletablerat begrepp : “Horror vacui” som är latin, för “skräcken för tomrummet”. Uttrycket kommer från multibegåvningen, läkaren och filosofen Aristoteles som levde på 3000 -talet f.K.  Jag tycker det här är så intressant och det ger mig nya, kanske lite vilda teorier…

 

 

Essensen i Aristoteles tes är den att naturens kraft alltid strävar efter att fylla  tomrummet med materia. Det är något väldigt vackert med det här tycker jag, och man blir liksom stilla inför denna mäktiga tanke… Och som ofta drar jag i väg i fantasier och associationer och landar plötsligt i tankar av symboler och vad de kan betyda för oss människor.

Våra hjärtslag och hjärtat, människokroppens allra viktigaste muskel – garanten för liv och lem, och för de vitala organens fortlevnad, – för livet självt … VILKEN tydlig symbol det också är för det återkommande, igenkännbara, för tryggheten och för det att inte hjärtslagen stillnar och ersätts av tystnaden och tomrummet i oss…! Vilket ju då är detsamma som att vara död och att ha tappat kontakten med livet… 

 

Och hur naturligt ÄR det egentligen inte att då och då känna rädsla för döden och faktiskt uppleva ren dödsångest – en tydlig effekt av ” skräcken för just   “tomrummet” och den slutliga tystnaden… För separationen från allt man har kärt och älskar i den här världen. Är det egentligen något som HELST konstigt med det för en helt vanlig tänkande, kännande människa tänker jag…? Inte för mig i alla fall. 

 

Jag tänker det att visdomsinsikten ” skräcken för tomrummet” är direkt överförbar på den rädsla, den oro som många av oss kan känna där i stunder av “ingenting” när allt det omgivande tycks ha tystnat och då man bara kan känna sina egna hjärtslag… Då kan man nästan känna existensens stora stövlar stå där och stampa otåligt i själens farstu och hur det skulle bli om hjärtat faktiskt skulle sluta slå… 

Jag tror att den här skräcken för vacum har vuxit sig större i vår tid då vi nästan alltid är omgivna av så många olika ljud och blivit ganska ljudberoende, och då det åtminstone ute i det offentliga livet är rätt så svårt att hitta några riktigt tysta rum. 

 

Tystnaden har sitt språk och har alltid behövt tala till oss människor och kunde troligen lättare göra sig i hörd förr i världen då den av naturliga skäl inte behövde konkurrera med så många andra ljud för att nå fram till våra öron.

 

Det här har förstås gjort att vi missar en del tillfällen till att lyssna in oss själva och det som rör sig i djupet av våra inre rum, där uråldriga sanningar och kunskaper bor med sina tidlösa, outplånliga budskap ämnade till hjälp för  mänsklighetens bästa. 

 

 

Och ju mer vi översköljs – låter oss översköljas… av ljud, ju mer beroende blir vi förstås av att ha det så, på behörigt avstånd från tystnaden… Och följden blir då ganska förutsägbart att rädslan – skräcken också för tomrummet, och för ett “då” när inget händer, när pappersarket ligger där framför oss tomt och blankt…

Att naturen i oss på olika sätt försöker fylla det här tomrummet på så många olika sätt. Vi lyckas i varierande grad och lurar oss inte sällan själva, genom att INTE stanna upp och VÅGA vara där i landskapet av ingenting, i den hälsosamma tystnadens långsamma andetag. 

Min medkänsla går också till de människor som av olika skäl konstant bär på dessa tomrum, och inte kan känna anknytning till andra,  som är känslomässigt blockerade och istället fyller upp med alkohol och droger, och andra missbruk. Vad man önskar att de kunde få hjälp för det som är den VERKLIGA orsaken!

Så tänker jag så här på sluttampen, att vi nog SKA låta det naturliga ta hand om våra tomrum som det av naturen är uttänkt, och låta bli att med detsamma börja leta efter det som vi kan fylla ett tillfälligt vacum i tillvaron med!

Låta arket ibland FÅ vara blankt och oskrivet, välkomna tystnaden, släppa in den, omfamna den och låta den tala för den har oftast ett ärende, tänker jag!

Kanske blir då “horror vacui” inte lika skrämmande  och vem vet, den kanske rent av tappar sin negativa laddning och blir till något positivt i stället…!

 

Och faktum är att många konstnärer och filosofer i vår historia har hämtat sin inspiration och mycket upplysning och kunskap från den många gånger underskattade “uppdragsgivare” som tystnaden är…! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *