Det tog mig en tid att på allvar förstå att sociala medier är en ytterst väl fungerande sorteringscentral. I varje ögonblick och i det ständiga bruset från den gigantiska floden av inlägg, åsikter, klokheter, dumheter, iakttagelser, analyser, mer eller mindre uttalade elakheter och synpunkter finns det ett litet, men icke obetydligt, hierarkiskt system vill jag påstå. Den ena dagen kan en bloggare eller facebookare komma med ett intressant inlägg och sätta fingret på nåt verkligt bra och intressant – nåt nytt helt enkelt.
Och förvånad kan jag då bli när jag märker att den som står bakom inte blir så särskilt uppmärksammad eller läst, än mindre kommenterad.
Då tycker jag ibland lite synd om personen och har svårt att förstå varför roliga, kloka, snabbtänkta och sunt reflekterande människors röster inte alltid uppskattas efter förtjänst. I såna lägen tycker jag det är särskilt roligt att få skicka i väg en uppmuntrande kommentar till den som liksom bara tycks försvinna i mediaflödet.
En annan dag kan det mycket väl vara så att den där intressanta eller smarta synpunkten plötsligt dyker upp, nu uttalad av en helt annan person, fast i en lite annorlunda formulering. Och då händer det inte sällan att folk “vallfärdar” i strida strömmar till gillaknappar och kommentarsfält och höjer substansen i inlägget till skyarna… För nu var det nån annan DEN eller HEN som sa det, och som ligger högre upp på den sociala hierarkiska listan
Och då tänker jag att det uppenbarligen har en stor betydelse VEM som säger något – vilken mun som talar… och att det som sägs blir sekundärt. Att kända personers uttalanden har en närmast gigantisk genomslagskraft är knappast nåt nytt, så har det varit länge på både gott och ont – förstås. Och ur ett historiskt perspektiv kan man förstås se samma företeelse: Att det som betydelsefulla personer och människor med makt säger det har alltid haft fler lyssnare. Och det handlar det nog en del om identifikation, och att den vi lättare kan eller vill identifiera oss med den får oftare vår uppmärksamhet. Rena psykologin alltså och förstås ännu renare- sociologin!
Jag tycker att det här är lite ledsamt och undrar om det beror på social lättja och blockerande förhandsinställningar när vi redan innan vi läst, har utnämnt vissa till mer trovärdiga eller intressanta, eller det motsatta. Och varför klingar samma visa högre och bättre i någon annans mun, fast våra rop om grundläggande jämnbördighet och lika värde skallar högre än nånsin…. Och varför stannar det inte sällan vid ett utrop, och varför har så många människor inte en chans att bli sedda, hörda och respekterade?
Jag ömmar för den här allt större gruppen, för det är människor som i olika sammanhang så småningom resignerar, tystnar och försvinner bort från de sociala torg och mötesplatser där de så väl behövs, för att vi på allvar ska kunna göra verklighet av den sociala regnbåge som vi säger oss värna om. Och för att mota all, som jag tycker, otäck elitism som växer sig sig allt starkare i olika sammanhang!
Svaret på mina frågor ligger förstås, som så ofta, inom ramen för vår människosyn och våra idealbilder, och hur den sociala vinden blåser. Och det faktum att sociala medier är en direkt återspegling av världen utanför, och att det förmodligen har en del med prestige och social överlevnad, det primitivt mänskliga att göra.
