Man skulle lätt kunna tro att fenomenet STRESS är en produkt av endast vår moderna tid. Men själva innebörden, den att TIDEN- FÖRVÄNTNINGAR – och PRESTATION och KRAV är i osynk, och blir till en strid med varandra – en kamp i vilken vi själva blir frontsoldater, har förstås alltid funnits. Men utifrån SIN tid och SITT samhälle och hängde då ihop med helt andra omständigheter och hade bara en annan benämning. Och framför allt, varit kopplad till tvång, betydligt färre valmöjligheter och ren överlevnad.
Och jag kan fantisera om att kunna göra ett retroperspektivt nedslag bland det arbetande folket några sekel bakåt i tiden, och se och höra vad som möjligen var DEN tidens upplevelse av STRESS…det vore bra intressant!
Tänk att få kika in i en gamla väl använd ladugård och skaka hand med en 1700 – tals bonde, eller få nöjet att möta några av historiens verkligt skickliga, erfarna hantverkare och få känna handslaget av en stor och stark garvare eller smed, kanske en tunnbindare, eller varför inte en av den tidens skomakare, som satt där vid sin läst och kanske mitt i SIN upplevlse av tidspress. Som då förstås var den råa drivkraften att kunna överleva, försörja en stor familj och att förmå undanröja vid den tiden, verkligt närvarande hot som svält och svåra epidemiska sjukdomar.
En av de större skillnaderna mellan då – och – nutid i arbetet, var att sysslorna var mer monotona och sammanhängande i betydligt längre tidskedjor än i vår tid. Jobbet fick helt enkelt ta den tid som behövdes för att kunna fullgöra ett dagsverke, eller för att tillverka de redskap och hantverk som människor ofta gjorde med sina egna händer.
I dag gör vi så många olika avbrott och omstarter eftersom vi har ett så stort utbud av hjälpmedel och mycket teknik, och vi har alltid pågående sociala kontakter, och det i sig tror jag är stressframkallande. Och jag anar att de här avbrotten och omstarterna, trots effektiviteten i stort, rent mentalt, faktiskt “äter” mer av tidens kaka än de gamla omständliga arbetsmetoderna gjorde.
Vi blir tidspressade av att så ofta känna att vi jobbar mitt i stormens öga och av att vi befinner oss i HETLUFTEN mellan TIDEN och KRAVMASKINRIET. Och det här sliter på kroppen och psyket, som då gör allt för att bromsa ner oss i tid, så vi kan ta vårt förnuft till fånga. Men det kan vara svårt… eftersom övermänskliga krav och stress förändrar oss, hjärntvättar och gör oss sämre på att göra vettiga bedömningar av orsak och verkan. Och förändrar förmodligen också vår UPPLEVELSE av tid – vår tidsuppfattning helt enkelt.
Det är ju så, att upplevelsen av stress är olika för olika människor och att vi också klarar olika stora exponeringar och doser av det. En del känner stress av att jobba för litet, eller för att det händer för lite i tillvaron, medan de flesta andra stressas när de arbetar för mycket och när händelseflödet blir för starkt framforsande.
Vissa människor plågas övervägande av INRE stress (som ofta är en indikation på att något är obearbetat) och har större skydd mot yttre exponering, medan det för nån annan är det motsatta förhållandet.
Någon kanske frågar sig när den där goa, inspirerande jobbenergin och den härliga motivationen som liksom bara spinner på, går över i stress och press, och hur man vet man när man passerat den gränsen? Mitt svar på den frågan är att det redan HAR hänt när själva LUSTEN – arbetslusten, inte längre finns med i bilden och när man jobbar på ren reservkraft. Och då när jobbet slukar all kraft och energi och överskuggar allt annat. Och då gör man förstås inte längre ett bra jobb, fast man själv tror det.
Och det är vid DEN tidpunkten, och helst innan den… som man bör ställa sig frågan om man seriöst tror, att livet är oändligt…? OCH tänka till över vad man EGENTLIGEN vill använda sin livstid till, vad man anser värt att prioritera? Och så kan man ta en funderare på om man är beredd att, om man får leva och bli gammal, umgås med det dåliga samvetet av att man under livet kanske försummat sina nära relationer och satsat alla sina hästar på jobbet och verkligen odlat sitt ego?
För jag tror att det, när man känner att stressen och pressen håller på att ta strupgrepp på en, är en riktigt bra motkraft att leva i de mer varaktiga värdena i livet och aktualisera de eviga frågorna om livets mening, och om vad man vill med sitt varande och hur sann och trogen man verkligen är sitt sanna jag och sin innersta kärna. För såna tankar ger tillvaron de RÄTTA proportionerna, det perspektiv som man tappar i stressens våld.
Vi moderna människor är mentalt så ofta på “resande fot” och på väg bort från det vi vill komma ifrån och har avklarat, och vill framåt så fort som möjligt och nå det som verkar bättre, roligare och mer angeläget. Och kanske är det i just det tidsspannet som risken att tappa omdömet och underskatta stressens inverkan, är som störst…?
Jag skulle vilja avsluta med att säga att det ligger en fara i att som vi så grandiost tycks tro: är lyckliga ÄGARE till det mesta, och inte minst TIDEN.
Men som jag ser det så äger vi alls inte tiden, vi LÅNAR den bara! Och kan bara greppa den när den i sin ständiga rundgång och framfart, far förbi oss. MEN däremot äger vi faktiskt friheten att kunna fylla den med valfritt innehåll! Och som med all frihet följer ett ansvar, som inte bara omfattar en själv, utan också nära och kära och i det större sammanhanget allt det andra levande! Och väljer vi en stressig, direkt ohälsosam men kanske framgångsrik livsstil, så tar vi inte hand om oss själva och brister genom det i vördnad för själva livet.!
