Mat är kärlek och överlevnad och allt där emellan, och en del av vår kulturella identitet och jag undrar hur stor del av vårt emotionella ätande som styrs av miljöarv och gamla matminnen?

Mat i alla dess former är så mycket känslor och det är ju från allra första början i ljuset av överlevnad, en så vacker kärleksakt när människor och djur (och naturen på sitt sätt) matar sina barn och fortsätter se till att de har mat i sina magar och inte behöver vara hungriga. På det sättet är det förstås menat att också  vara en garanti för det psykiska, känslomässiga hälsan och kopplat till den mättnad som hör till själens behov av att vara sedd, älskad och förstådd. 

Där i ligger ju själva grunden till att kunna vara människa i full acceptans och kärlek till sig själv. Så man kan verkligen säga att mat är viktigt och en väsentlig förutsättning för att kunna leva. Och mat och matupplevelser ger oss med alla känslo – och sinnesupplevelser också så många minnen!

Och jag tror faktiskt att jag skulle kunna göra, kanske inte vad som helst, men braaa…mycket för att åtminstone EN enda gång – igen, få se min älskade mamma stå där med kluten på huvudet och steka sina fantastiskt goda smörstekta köttbullar eller vara mitt i ett kroppkake – kok! Och fast jag sen nu flera år inte äter kött så skulle jag då ändå stoppa i mig den ena efter den andra av båda gosakerna och inte ha några som helst problem med det – jag lovar…!

Min mammas mat var nämligen, som så många andra mammors genom historien har varit, inte bara väldigt god och vällagad, utan också ett riktigt bra hantverk. Genomtänkt och genomkänt och lagomkryddat, och med igenkännbar mamma – design. Och framför allt var den KÄRLEK – ren kärlek..!

För henne, som var en typisk yrkeskvinna med en hög arbetspuls, var matlagning efter sin skilsmässa och som fri kvinna, lika med avkoppling – total avkoppling från sysslor som dagtid krävde full närvaro i huvudkontoret. Därför var det vanligt att hon på kvällarna faktiskt gjorde långkok och lagade härlig husmanskost som ofta doftade så gott av kryddpeppar och lagerblad. För då, som hon sa, gick hon ner i varv och slapp tänka, och jag förstod då bara inte hur hon orkade efter en lång och krävande arbetsdag. Men i dag förstår jag ju att hon genom det gav sig själv healing och återhämtning…!

Det speciella med mamma var att hon själv nästan aldrig åt särskilt mycket av sin egen mat…hon var inte så intresserad, “jag äter sen” sa hon ofta hur vi än bad henne sitta ner med oss. Hon stod hellre kvar vid spisen som gamla tiders självuppoffrande husmödrar. Mammas goda mat var från hennes sida, nämligen ämnad som kärleksfulla omsorger och presenter till andra. Och att se sina barnbarn till exempel, matnjuta av hennes frasiga raggmunkar, det var belöning nog för henne.

Jag är helt övertygad om att alla kreativa sysslor som man tycker särskilt mycket om och mår bra av, och där man bottnar i sig själv i gammal identitet och genom lager av kunskap och igenkännande, det är som sagt, rena rama healingen för kropp och själ och för hela “humanpaketet” .

Och att laga mat och läsa recept och att bjuda andra och se till att de mådde bra och blev mätta, det var precis det lugnande helande som min mamma Marianne fick och så välbehövde! Och det fantastiska med healing att den verkar samtidigt på flera plan och hos både den som ger och tar emot, och att den effekten sen sannolikt går vidare till andra människor och djur och sätter bra mentala ribbor och föder goda stämningar.

Och därför tror jag att de här matminnena har blivit kvar i mig så starkt, för jag och min familj mådde så gott och bra där runt mammas köksbord. Och det har bidragit till en stor del av den identitet som i mig och mina barn är kopplad till mat – och – måltider och trygghet. Och av henne jag fick jag också lära mig av de kunskaper om betydelsen av giftfri mat och odling och om respekten för helheten som hon hade i sig, medfött. Den kulturen fick jag med mig och jag ser att den till min glädje har gått i arv till mina barn.

Mat är känslor för att det i grunden är lika med överlevnad! Och jag har en teori om att om man har problem med känslolivet och att kanske förstå och uttrycka känslor och genom det fabricerar ångest, så finns det nog en ökad risk för ett komplicerat förhållande till mat och för ätstörningar. Och jag tror att det vi kallar för “att tröstäta” är lika med de tillfällen då vi inte bara rent kemiskt/ fysiologiskt behöver höja blodsockret, utan då vi också har samlat på oss ett känslomässigt tomrum då vi söker kraft och famlar efter en större existentiell trygghet. Och då äter vi nog gärna specifik mat som symboliskt signalerar gammal och förlorad trygghet och som ger ett högt emotionellt energivärde. Och det kan inte kallas för nåt annat än att “känsloäta” tycker jag. Man äter utifrån starka känslor och själsligt näringsbrist, och inte av vanlig kroppslig hunger, utan av just… själens rop på substans och mening med livet.

Och det här med känslomässigt ätande och själslig hunger tror jag att man kan ana som en underliggande faktor vid ätstörningar som Bulimi och Anorexi. Då kontrollen över maten genom att frossa och sen kräkas, laxera sig eller att inte äta alls ger en tillfällig ångestdämpande effekt. Då när maten får klä skott för de känslor som man varken kan hantera eller härbärgera i sin kropp, och som kanske upplevs som direkt farliga.

Då tror jag att det i en människa som utvecklat en ätstörning kan uppstå en ambivalent känsla till ätandet. En slags hatkärlek, där man motstridigt känner samma lust till maten och att äta okontrollerat och mycket, som att sen kräkas upp den, “bestämma” över den och känna att underliggande ångest lättar när man kan kontrollera de känslor som maten symboliserar.

Mat och måltider skapar minnen med lager av gamla, konserverade sinnesintryck. Och en doft av en krydda, ett ögonkast i en kokande gryta eller en varm gemenskap runt ett matbord under en god middag, kan sekundsnabbt locka fram minnesbilder från vår mathistoria och från våra vanor och traditioner. Och det berättar om synen på mat och måltider och vad det betydde för våra föräldrar och släktingar, och om hur matkulturen såg ut från början i ens hem.

För mat är lika med just känslor och minnen och det är en del av vår identitet och vårt kulturella arv. Och det är fint och värdefullt, men som med allt annat så måste det, för att vi ska må bra, finnas en balans också i den här delen av våra liv.