Jag har ibland tänkt på att jag faktiskt rent känslomässigt inte var särskilt flygfärdig eller mentalt redo för vuxenlivets villkor när jag flyttade ihop med mina barns pappa när jag var 17 år. Jag hade, som så många andra som växer upp i trasiga dysfunktionella familjer, helt enkelt inte fått vara barn så länge och så fullt ut som jag behövde och hade rätten till. Men jag var nog däremot ganska mogen förståndsmässigt för min ålder, men långt, mycket långt… ifrån trygg.
Jag fick ofrivilligt, och alltid med samma rädsla, ofta “hoppa in och vikariera” som vuxen OCH lugna och skydda min mamma för min psykiskt sjuka pappa när han i det ständigt pågående “Noréndramat” startade bråk och då kaos och våld sköljde över familjen. När det här bara rullade på under uppväxten så orkade jag liksom inte reagera utan gjorde som många andra medberoende, jag stod bara ut och NORMALISERADE en sjuk miljö och gömde mig i blockeringar. Som vuxen var jag ganska många år arg och förbannad och väldigt besviken över att mina föräldrar hade varit så självupptagna och dåliga på att förstå vad de själva höll på med och att de faktiskt… mitt i det här kaoset satt ett barn till världen.
Ett barn som var jag, och en av så många andra som sorgligt nog har växt upp under såna här förhållanden och med egentligen svårt egocentriska, dysfunktionella föräldrar som ofta bär på ett arv av samma mönster och som ganska förutsägbart då lever en repris av sina egna trasiga liv. För att den negativa, destruktiva spiralen inte har brutits, för att ingen utifrån har ingripit och för att inget egentligen är definierat eller bearbetat! Och det mycket beroende på rädslor och för att sår fortsätter blöda och att självinsikter fattas, och för att roller av makt och underläge FASTSLÅS och fortsätter spelas till de oskyldigt inblandades fasa.
Men också för att otrygghet och bråk är ett mönster och ett MONSTER… som man kan vänja sig vid för det känns igen och blir en som en drog av falsk trygghet. Och antagligen bildar det spår av handlingsförlamning och en rädsla som blir som näst intill galenskap i en människas hjärna.
Problemet är att vi är många som tyvärr har tagit med oss den här inneboende otryggheten ut i livet, tillsammans med den ofärdiga synen på vad som EGENTLIGEN hände, och det händer inte sällan att vi oreflekterat tar den med oss in i varje ny relation, gång på gång, så länge den inte blir genomskådad, bearbetad och förstådd! Och det här mönstret rullar fortfarande på i våra relationer, men numera nog med en större medvetenhet.
Och trots vår önskan att ge våra egna barn den trygghet som vi själva saknade under uppväxten, så var åtminstone jag, långt ifrån en säker eller en trygg mamma när jag fick mina egna barn. Jag var dessutom alldeles för ung och hade allt för tidigt siktet inställt på flykten hemifrån och så naivt på att bygga ett normalt, stabilt och tryggt hem, ett desperat nybygge av den förlorade barndomstiden, genom att själv bilda den “perfekta” familjen.
Men den ambitionen är inte alltid bra för den som är 16 – 17 år gammal och nära nog fortfarande ett barn som oftast varken kan, eller ska bygga familj, än mindre för en av livet “transsportskadad” unge med många öppna sår och tufsiga såriga vingar, det är inget att rekommendera…! Men för mig var välsignelsen den, att trots att jag nästan hatade mig själv… så funkade föräldraskapet ändå genom att jag oreserverat kunde älska mina barn så oerhört mycket från första ögonkontakten och glömde bort mig själv och det var bra för mig då. Men nånstans i mig visste jag att min självkärlek och ropet på läkning, skulle komma att stå där och vänta på mig i mitt oroliga hjärta till det var dags.
Jag blev från dag 1. en typisk överbeskyddande mamma, för jag var så orolig för att nåt farligt skulle hända mina barn, eftersom rädslan var automatiserad i mig av barndomens skräckupplevelser. Och det här har vi pratat mycket om mina kloka barn och jag, och nått en bra ömsesidig förståelse för hur det uppstod och har påverkat dem. Och jag är så tacksam för att vi alltid har kunnat prata öppet och naturligt också om det som är svårt i livet.
Jag ville så fort som möjligt komma hemifrån för att komma bort från mitt helvete, men den där fula ruinen av de här åren stod hela tiden liksom där orubblig i vägen, som en sorglig grådaskig, suddig bild. Och när mamma sen gick bort, så blev jag förstås väldigt ledsen, för jag älskade henne livet igenom och var så stolt över de många fina sidor och styrkor hon hade.
Och jag hade då klarat av större delen av min bearbetning av barndomen (som tyvärr inte min mamma kunde tala om för det gjorde förstås för ont). Men i sorgen kom minnena på återbesök och det sved och brände ordentligtunder några dagar och nätter. Men samtidigt kunde jag då mer klart, se sammanhangen och helheten av alltihop som varit och det var verkligen som om en sten föll från mitt bröst. Och jag kände då inget annat än försoning, förståelse och förlåtelse inför mamma och det underlättade väsentligt mitt sorgearbete efter hennes död. Till stor tröst har hon kontaktat mig i drömmar där från andra sidan, och gett mig hopp och kärlek och sagt att “en gång ska vi åter mötas”.
Och därför tänker jag att det är bra, och kan betyda mycket, om man har klarat av sina identitetskriser och vet vem man är, läkt sina själsliga – och – emotionella sår och lagt nödvändiga bearbetningar bakom sig när livet kärvar i allmänhet och när föräldrar blir gamla och sjuka och dör eller kanske faller in i en demenssjukdom och inte längre är nåbara.
För i såna lägen kan gamla trauman och självtvivel komma på återbesök och våldgästa och vill ta plats och uppmärksamhet. Och det händer också att syskon då, när en förälder är sjuk och sårbar aktualiserar gammalt groll och upplevda ” orättvisor” från barndomen, och kan retroaktivt börja tävla om det allra sista av kärleken från en förälder.
DÅ, kan det vara bra att man som sagt, är genomarbetad och klar och har städat sina innersta slutna rum, och åtminstone är okej med det. För det KAN underlätta mycket av det som ofta då ändå är så bottenlöst svårt.
Och jag tror att det bästa man TIDIGT i livet kan investera i, OM och NÄR det är möjligt… vilket det ju långt ifrån alltid är, det är bra och sansade samtal med sina föräldrar där båda parter får säga sitt. Kanske räta ut gamla frågetecken, lyfta fram ett och annat utropstecken, eller i sorgliga fall faktiskt sätta punkt, säga STOPP och sen hålla ett sunt och nödvändigt avstånd. Men helst… alltid ha kärlek, förståelse och en viss försoningsberedskap med i samtalsrummet och sträva mot ett ömsesidigt och genomarbetat FÖRLÅT…!
