Jag vill påstå att ingen, hur god och osjälvisk en människa än är, är fri från behovet av att bli sedd och bekräftad för sin egen skull och för det man är, gör och åstadkommer. Det är fattbart och alldeles inom den allmänmänskliga ramen och helt och fullt okej så länge man inte utvecklar ett beroende av ständiga doser av beröm och fastnar i egots smutsiga dypöl.
För då, när det redan har hänt, och när varje dag blir en jakt på andras blickar och öron, beröm och uppskattning, då tror jag att man kan vara riktigt illa ute, för man blir nog lätt blind för själva meningen med tillvaron i den där egobubblan. Och förmodligen ser man då inte att livet i förlängningen inte funkar särskilt bra när man tror att man är jordens egentliga centrum och det som allting cirklar runt.
För mig är två begrepp väsentliga när det gäller det som vi påverkas av i våra dagliga liv och det som utvecklar oss på olika sätt, och det handlar då om Egot och Självet. I min begreppsvärld är det skillnad på de här två sakerna. Det jag släpper in i mitt liv genom Egots dörr kan ibland kännas bra vid en första anblick och kan både locka och dra, ger ofta en kortvarig kick av tillfredsställelse, nöje eller lugn och utgår ifrån det som i första hand handlar om mig själv och mina behov nu och eller för framtiden. Man kan må riktigt bra av egokickar , men de är luriga och kortvariga och lämnar ofta efter sig en äcklig smak i munnen, och inte sällan ger de riktiga mentala baksmällor.
Men när det handlar om de riktigt värdefulla investeringarna i den mänskliga utvecklingen och det som skapar varaktiga och växande emotionella och sociala kapital, så har som jag ser det, Självet rollen som mottagare. Självet jobbar för det goda hållbara och osjälviska och har antagligen källan av högre visdom som uppdragsgivare. För då handlar det inte längre om MIG utan om den jag är eller blir och det jag gör i mitt förhållande till alla andra levande varelser. Och beroende av hur jag sköter det jobbet kan jag själv både växa och utvecklas och samtidigt bidra till att andra kan göra detsamma, och har man uppnått det målet har man skaffat sig rikedomar i ordets verkligt vida bemärkelse…
Har man då för vana att ställa sig utanför sig själv och distanskolla sin egen person och sina mönster och egenheter så tror jag att man känner sitt Själv bra och blir nog inte så rädd för sina känslor, tillkortakommanden eller upp – och -nedgångar i livet och ser lättare sin roll i det som händer i samspelet med andra. Så Självet ska man vara rädd om och vårda för det förtjänar det tycker jag. Och det gäller att kunna skilja på Egot och Självet för de hör inte ihop i min värld. Och ibland snor helt enkelt Egot Självets kläder och då kan det hända att man faktiskt blir lurad på konfekten, och av det kan man om man vill, lära sig en hel del…
När livets magi ibland i sällsamma stunder rör vid oss och bekräftar oss, inte minst i andliga mediala sammanhang och när vi får trösten av den visdomen att vi alla är unika så ska vi absolut ta det till oss, glädjas och tacka, men hålla Egot borta. För i varje människas storhet ligger det verkligt unika i att också vara den unika pusselbit som passar ihop med alla andra lika enastående pusselbitar. Och bara tillsammans kan vi vara den enhet, det solida bygge som jag tror att det är tänkt att vara utifrån universums kärleksfulla intelligens.
För vi är alla på samma villkor en lysande gnista av den källa som vi en gång kom ifrån och som vi sannolikt en gång ska förenas med när det är dags…
