Min egen mamma hade hela sitt liv en stark intuition. Hon hade regelbundet mycket livliga drömmar där hon mötte nära och kära som länge sen var döda och blev ofta skrämd av dessa starka drömmöten. Det hände också att hon upplevde scenarier i drömmen som senare visade sig bli verklighet. Det var som om ibland kunde läsa tankar och inte sällan hände det som hon redan innan känt på sig och talat om. Hon kunde känna på sig om jag eller hennes barnbarn inte mådde bra eller var oroliga för något, fast hon inget visste. Och hon var väldigt bra på att läsa av människor och deras avsikter på djupet. Ett ganska brokigt liv och en hel del prövningar under livets väg och redan i barndomen, hade sannolikt förstärkt den rena medialitet som mamma antagligen hade med sig redan från början i livet.
Det här var för min mamma en gåva på gott och ont, för hon hade också i och med den, en särskild sårbarhet som gjorde henne ganska skör i det starka inkännande som hon hade med både djur och människor.
Jag och min mamma hade hela livet en mycket nära relation, dagliga kontakter och kände varandra så innerligt väl. Och mellan oss fanns alltid en märklig kanal där vi intuitivt kunde känna av när någon av oss mådde dåligt eller var ledsen. Efter min mors bortgång 2011 har jag via samma kanal i drömmar fått möta henne igen och hon har lämnat budskap till mig som varit så innerligt vackra, högst verkliga och så rörande… Och har framstått så levande som hon var i sitt jordiska liv och som jag minns henne. Ock kanske är det inte så konstigt som det kan låta… för varför skulle starka band bara upplösas mellan människor för att vi skiljs åt genom döden, bara en lite stund, ur evighetens tideräkning sett…?
Själv har jag ärvt en hel del av min mors känslighet och intuition och jag har samma typ av drömmar och föraningar. Och det här har typiskt nog gått i arv till två av min barn. Och mellan mig, min dotter och min yngste son finns också en särskild kanal där vi inte sällan omedvetet kommunicerar med varandra via känslor och stämningar. Och det händer ofta att jag känner på mig precis innan, utan att egentligen ha en aning, när någon av dem kommer på besök eller ska ringa, och kan lyfta på luren i samma ögonblick. Ibland blir vi riktigt full i skratt när det visar sig att vi vet innan vad den andra ska börja prata om och vi kan då fylla i varandras meningar.
Det här kan ibland vara jobbigt eftersom man kan känna av varandras oro på distans när man är långt ifrån varandra, och då är det lätt att ta över och börja ta ansvar för den andres känslor och riskera att drunkna i en dubbel oro… så kan det bli för mig.
Men det har också visat sig ha en del fördelar att vara en “känna- på – sig – person”…. För när min dotter var i femårsåldern och på besök hos farmor och när jag själv inte var med och var i skogen och plockade svamp, drabbades jag plötsligt av en stark oro och kände att något hänt min dotter. Hennes pappa som var med förstod ingenting och försökte lugna mig, men det gick bara inte. Jag envisades med att vi genast måste åka till farmor för att se vad som hänt, och mycket riktigt hade vår lilla dotter skurit sig och gjort sig illa på en täljkniv när hon smugit ner i källaren hos farmor och skulle tälja i en träbit. Det var lyckligtvis inte allvarligt, men det gjorde ju ont och det blödde rikligt från hennes lilla finger. Liknande föraning hade jag en gång senare när hon klättrade i ett träd och fastnade i en gren med luvan på sin jacka. Jag bara kände att något var fel, att det var bråttom, och sprang ut och fick i sista stund ner henne från trädet och jag var så tacksam att allt gick bra.
Emellanåt kan jag känna att det är jobbigt, och lite nervöst att vara så här mottaglig för energier och känslor, för det kostar på att inte alltid kunna stänga av. Men för det mesta känner jag bara en stor tacksamhet för den här gåvan – arvet från min mamma.
Och det band, och den ordlösa kommunikationskanal som finns mellan mig och två av mina barn är jag väldigt rädd om, värderar högt och vårdar ömt…
