Efter många, många år med ett inlärt ID som “överkänslig” blev jag rättvisande konventerad till högkänslig och kunde fylla på mina tomrum av onödigt dåligt självförtroende!

Jag är övertygad om att jag föddes “skör – stark” för jag  litar på kroppsminnet som jag tror är en imponerande autentisk retroerspektiv katalog över hur en människa har förhållit sig och reagerat på olika livssituationer. Det är som om man kan göra en mental sökning och skicka ut en fråga till den sinnrika registrator som det här kroppsminnet är. Och eftersom det har en sån kapacitet så behöver man ibland inte ens göra det, för då och då kan ett gammalt angeläget minne själv söka sig tillbaka och ge sig tillkänna i kroppen, via själens sorteringscentral.

Jag kan fortfarande “drabbas”, verkligen drabbas av det här… och både glada och tråkiga minnesfragment kan plötsligt utlösas av en trygg mångårig vana där jag  till exempel står, eller går på ett för mig typiskt sätt, och i en kombo med en doft, ett ljusförhållande eller musik, kan då minnesbilder komma fram  ur kropps – och muskelminnet. 

 

Som det känsliga barn jag var så blev nog det här minnesmagasinet ganska fullt och nästan överbelastat redan då, det kunde jag känna men inte förstå. Jag bara undrade hur jag skulle klara att leva ett helt liv och fortsätta ta in och registrera, läsa av och investera känslor i det. Jag visste att det skulle bli svårt, nästan omöjligt. 

 

Det är naturligtvis inte lätt att vara förälder till ett sånt barn, och min mamma oroade sig antagligen en hel del för hur hennes “överkänsliga” sårbara lillgamla dotter skulle klara av sin framtid som vuxen. 

Det skulle, trots allt, visa sig gå hyfsat bra för mig och jag tror att mamma nog var ganska stolt över mig ibland när jag vuxit upp, och då bättre kunde balansera min känslighet och hålla reda på sorteringen av skillnaden mellan, till exempel, in – och – utkommande energier och känslor. 

 

Tyvärr fick jag ofta höra av familj och släkt att jag var ” så känslig” och det var inget positivt omdöme, det var inte det, det kände jag, och det satte sig förstås fast som en riktigt vass tagg i mitt kroppsminne. Varje gång som det aktiverades när jag blev ängslig eller otrygg, så framstod också den där inlärda “vetskapen” om att det var något fel på mig, att jag inte var riktigt livsduglig…

Men jag kunde ju inte hjälpa det, inte rå för, och alldeles för ofta för att vara nyttigt för ett barn, så oroade jag mig för att bli som min pappa som var psykiskt sjuk, och superkänslig han också. Men det fanns en stor skillnad: Han saknade den inlevelse och den empati som var min känslighets kärna och signum. Den vissheten blev tidigt min tröst och den egenskapen blev min räddning och min bästa tillgång i livet! 

En stor del, 15 – 20 % av alla människor föds med en HSP – en High Sensitivity Personality – en Högkänslighet, och först på senare år har det här uppmärksammats i böcker och det har skrivits många artiklar och vittnesmål om hur det är att leva med den här typen av personlighet.

 

Trots att jag ganska snart upptäckte att det fanns en bra, positiv och användbar sida av det här, en emotionell tillgång som var ett riktigt bra verktyg i möten med alla levande varelser, så hade mitt självförtroende tagit stryk av att så länge betraktats som “alldeles för sårbar- överkänslig”. 

Och det var först i 50 – årsåldern när jag råkade på den här ” diagnosen” och när alla bitar sammanstrålade och föll på plats och jag äntligen såg och förstod att jag inte var ÖVERKÄNSLIG utan  bara precis så känslig som MINA sinnen uppfattar! 

Då skaffade jag mig också kunskap och fakta om det här och blev rörd över hur väl jag i ett efterperspektiv då kunde förstå mig själv som liten känslig flicka, och hur illa jag ibland for av att ta in allt och alla i mitt känslorum. Inte kunde sortera eller stänga av. Hur ledsen och ensam jag var utan att bli förstådd på riktigt… Och det ledde till en slags försoning med den vuxenvärld som saknade kunskap och som ibland blev rädd för överkänsliga barns skörhet, för det satte extra press på dem. 

I samband med att jag fick veta vad det här berodde på, att det var medfött, nedärvt från båda mina föräldrar och något som gått vidare till mina barn. Så fick jag upplysning, klarsyn och påfyllning av de tomrum där ett rättmätigt självförtroende för länge sen skulle haft sin plats, och det var så  befriande och underbart! 

Det tog många decennier innan jag på riktigt kunde tvätta bort stämpeln ÖVERKÄNSLIG i pannan, tanka upp självkänslan och faktiskt växa och bli stolt över mig själv! 

Och med den här insikten har jag sen bättre kunnat förstå mina egna barn och deras högkänslighet, och också fått en bredare bild av båda mina föräldrar och deras begränsningar och tillgångar som människor. 

Och jag vill till sist i det här långa inlägget skicka mina varmaste kramar och mitt stöd till alla ni andra med HSP! Kom ihåg att vi alls inte är “konstiga och överkänsliga”, vi är superbegåvade i känsloförståelse! Och ofta en tillgång på till exempel arbetsplatser när det gäller kreativa processer och problem – och – konfliktlösning! 

 

 

 

.

 

 

,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *