Som jag nämnt förut så är jag egentligen ingen vän av några “-ismer” med undantag för Humanismen, som jag verkligen högaktar för jag älskar den humanistiska grundtanken.
Allt för många -ismer och kategoriska grupperingar, hur ädla motiv och åsikter de än företräder, tycker jag tyvärr, mer åtskiljer och polariserar, än förenar människor eller ökar förståelse emellan dem.
Jag beundrar stort alla idealister som verkligen är trogna sin övertygelse och lever konsekvent efter den. Men ser att det finns en risk att handikappas och bli enögd, drabbas av tunnelseende eller i det svårare fallet, helt enkelt bli blind för vad andra upplever vara deras sanning eller rättvisetanke. Jag ser faran i det, eftersom en ideologi aldrig behöver vara mindre värd eller angelägen än nån annans, och att ett ömsesidigt utbyte ibland kan både befrukta och förädla varandras åsikter och intressen, skapa respekt och faktiskt föra människor närmare varandra!
Jag har till exempel läst en del bra och mindre intressanta feministiska artiklar och inlägg i media, och jag respekterar feminismens grundtanke som värnar om kvinnans ställning och lika värde. Men jag stör mig ofta på den krigföring mot män generellt som en del kvinnor tycks ha fastnat i. Och det blir kontraproduktivt för den fredliga sansade debatt och det vettiga samtal med männen som måste till, för att vi varaktigt ska vinna den respekt och nå de mål med jämställdheten som vi verkligen vill.
Och jag kan ibland lite bekymrad när jag hör unga, intelligenta men ganska “enögda” kvinnor protestera mot “gubbväldet”och tänker: Tänk till, vidga blicken och se er omkring! Och ni ska upptäcka att det många gånger “cementerade systerskapet” faktiskt också kan vara samma bromskloss i utvecklingen mot ett fullvärdigt jämställt samhälle där både kvinnor och män på samma villkor har samma värde, frihet och möjligheter…!
Och vi bör akta oss för, att helt inkonsekvent, på det sättet skapa fler av de motsättningar som vi med olika “-ismer” jobbar för att bekämpa!
