Ett dystert faktum är att långt i från alla människor inte kan tycka om sig själva villkorslöst och då antagligen än mindre… kan ÄLSKA sin egen person. Eftersom det ju, som jag ser det, är steg nr.2 … och bortom alla ord och uppmaningar är svårare att uppnå. Men visst borde fler av oss åtminstone tycka om sig själva… utan alla förbehåll och i det djupaste av oss. Att inte nog värdesätta sig själv är ett sorgligt faktum, eftersom bristen på själv – kärlek så genomgripande… verkar MOT oss, aldrig vill en människa väl, och i längden kan utvecklas till att man börjar rikta hat mot sig själv…Vilket är definitionen på ett självskadebeteende som varaktigt kan förstöra liv och hälsa.
En skadad självbild ger en låg självuppskattning och ibland ingen alls… Den nedvärderingen lägger sig då förstås bakom och inverkar på våra tankar och känslor och färgar i olika grad våra upplevelser. Och den här mörka molltonen och det här plågsamma missnöjet kan bli den form av vanföreställning som blockerar vägen fram till dit… där den av Gudomliga – och Universella krafter givna, medfödda villkorslösa kärleken i en människa sitter. Den heliga NÅDEGÅVA som vi som jag tror, tilldelas redan vid tillblivelsen – vid själva konceptionen, och som sen så trofast följer oss genom liv och varanden.
Som barn och under normala, trygga förhållanden har vi en ännu oförstörd och alldeles självklar närhet till den här vissheten om att vi är oreserverat ÄLSKANSVÄRDA vad som händer oss i livet. Och först där någonstans vid ingången till förpuberteten, när vi blir mer medvetna om vårt interaktiva förhållande till omvärlden, och förstår att vi står i en växande relation de människor utanför vår allra första innersta krets, och börjar ana…vad det kan komma att kräva… av kompromisser och anpassningar.
Vi blir då i allmänhet mer sårbara genom att vi mer ser på oss själva med andras ögon och förstår att vi värderas utifrån vem vi är… och vad vi gör eller inte gör i det sociala spelet. Och börjar ana när vi debuterar i det sociala spelet utanför den inre kretsen, att det på olika sätt inverkar på vår självkänsla och på hur vi värderar oss själva. Och det är där… med individuell självständighet som vi börjar anpassa oss efter mallar och förväntningar.
De flesta av oss har som som vuxna våra “ups and downs” när det gäller att tycka om sig själv och självkärleken kan tillfälligt svikta men kommer på plats igen. Hos vissa människor blir, särskilt tidiga skador på självbilden och särskilt om föräldrars dysfunktion har spelat in och skapat brott i anknytningen, ibland svåra att laga. MEN och det ska framhållas…det GÅR att läkas – det går.. så tappa ALDRIG hoppet om det… ! Men då behöver man hjälp, all den proffshjälp man kan få, för det här jobbet mäktar man inte att göra ensam!
Så sant❤️ Det är först i ’mogen’ ålder som jag ’tagit mig an’ arbetet med att fullt ut lära känna mig själv och att känna kärlek samt tacksamhet för den jag är. Som du skriver är det en pågående ’process’ av fördjupande insikter och ökad medvetenhet.
Tack Ann för ytterligare ett fint inlägg samt andrum🙏
Tack fina du för du läst och för din kommentar! För mig har det varit ungefär på samma sätt,
och det är genom det jobbiga i livet och mina egna reaktioner som har gett mig självkännedom och mod att våga vara stolt över mig själv.
Kram från mig!