Det har sina poänger att vara en lite känsloinkontinent, skör-stark optimistisk pessimist som älskar livet, men som alltid fruktat att det snart kan ta slut

Dagens inlägg som alltid producerat  och publicerat av mig Ann Danell.

Det har onekligen både sina plus och minus att ha en kort transportsträcka och ibland ingen alls…till det man verkligen känner och vill uttrycka. Men jag tycker för min del att fördelarna överväger eftersom instängda, obearbetade och outtryckta känslor inte är min grej. För det känns inte naturligt och kan ibland ge mig upplevelsen av som en invärtes klaustrofobi inför det som göms och i längden förträngs, och det tror jag faktiskt påverkar vår helhetshälsa betydligt.

Och min status på det här området är egentligen inget att torgföra, för det är ingen riksangelägenhet, men kanske kan det ge en del igenkänning som kan bli till lite stöd till nån annan. Jag är så himla glad för att jag alltid har haft nära till både skratt och gråt och ett temperament som i befogade situationer  där det kan göra skillnad och på en skala…göra mig allt ifrån “behärskat upprörd” till intensivt förbannad.

Och emotionella tillgångar kan ibland också vara jobbiga när man medfött är en känslig och för det mesta, lyhörd person som går omkring som ett läskpapper i det dagliga. Och jag brukar beteckna mig själv som en “lite känsloinkontinent” och skör – stark optimistisk – pessimist människa som tycker  att tillvaron är härlig och väldigt spännande, men… som tidigt blev rädd för att den när som helst…kan ta slut. Vilket ju  i sig är ett  faktum som är svårt att bestrida.

Livet tar och ger med samma varma, beslutsamma hand, och med åren får man naturligtvis mindre av en del gåvor, antagligen för att man länge har fått njuta av det och inte längre behöver använda dem i samma utsträckning. Medan annat som till exempel tillgången till erfarenheter ökar och blir mer generös.

Och sannolikt går det här jämt ut under livstiden, det tror jag. Och nåt som jag aldrig har haft brist på så det är “tårvätska” hihi… fast mången tår av både sorg och glädje i strida strömmar genom åren har lämnat mina ögon.

Och tänka sig att jag numera har blivit ÄNNU mer blödig och lättrörd…. trodde inte det var möjligt hihi..! Och det är inte mycket av det som besöker mina sinnen som lämnar mig oberörd. Börjar likna min snälla, goa, känsliga “farbror Janne i Vetlanda” som alltid tycktes vara i känslor av vemod eller glädje, en man som aldrig skämdes över att visa sin känslor. Och som det lyste om honom min fina farbror!