Dagens inlägg som alltid författat av mig, Ann Danell.
Jag vill i den här saken inte vara uppkäftig eller liksom “svära i kyrkan” för kanske att jag för någon, med själva poängen i inlägget, möjligen snuddar vid ett “bakåtsträveri” men det är inte min mening. Och jag är för ett gott syfte och ur en tidlös aspekt, beredd att kalkylera med den risken.
För jag ser och hör, numera allt mer perfektion och felfriheter som naturligt prioriterade målbilder bland oss ute i samhället. Och alla som strävar efter det annonserar inte alltid om hur bra dom mår, men kroppsspråket och graden av närvaro säger ändå en del om det. Och jag hoppas verkligen på en bra form av ett bra mentalt “vaccin” – en sund motkraft som kan besegra den perfektionssjuka som drar fram över oss med ljusets hastighet!
För jag får typ affektyrsel och blir dyngtrött… av alla överambitiösa, men säkert snälla, välmenande människor som verkar känna obetvingliga krav på att dricka smaragdgröna hälsodrinkar, slå rekord i hemlagad superduper -nyttig mat, aldrig försumma träningen, baka bästa grovlimpan. Eller att i det stora hela laga den mest genomtänkta hälsosamma maten.
Med all respekt för människor som vill sköta sin hälsa och vill må bra och som i välmening vill uppmuntra andra att göra detsamma och den ambitionen högaktar jag och den inställningen har jag själv. Men jag hör ibland en del varningsklockor… när jag läser om alla möjliga hälsotips och träningsrekommendationer som i sig är beundransvärda, men som för vissa nog kan bli stressframkallande att följa.
Och där har sannolikt VEM som är inspiratören betydelse för hur olika tyngd och betydelse det får för oss. För att vara känd och erkänd ökar förutsägbart trovärdigheten. Och jag tror att det faktiskt kan skapa en del prestationshets som då riskerar att läggas till den stress och dom krav som redan innan styr vår livsstil.
För vi kan ju rimligen inte jobba så motsägelsefullt att vi skaffar oss högt blodtryck eller bränner ljuset i båda ändar, för att i ren hysteri kunna leva upp till alla välmenande hälsotips och livsstilsrekommendationer för att duga och ta oss igenom nålsögat av förväntad prestation. Och så tror jag att träning helst ska vara individanpassad, utgå från en sann motivation i SJÄLVET och passa var och en på alla plan!
Och man ska också vara medveten om att bakom ett skenande träningsmönster som kan kännas bra i stunden, kan ibland ligga en inre eller yttre problematik. En underliggande ångest som signalerar om det man kanske flyr och mörkar för sig själv, och egentligen borde träna… på att medvetandegöra för att kunna ta hand om på djupet.
Och den risken ökar antagligen för dom som gärna jämför sig med andra, och kan då i längden bli en ohållbar tävling till ingen egentlig nytta! Själv vill jag leva sunt och bra men jag vill göra det i min takt – min omfattning och på mitt sätt. Och jag vill fortsätta vara så där lite mänskligt lagom operfekt och ofullkomlig! För jag vägrar vara så där utmattande beställningsduktig, som jag har märkt att jag har ett frö i mig av, och som ganska många “väluppfostrade” 50- talister är. Men, som det visar sig ibland, att vi egentligen inte alltid vill vara, men vi stressar ändå på för att få som “uppskattnings – bonusar” i det publika sammanhanget.
Men det här bör man ändå förstå och tolka som ett mänskligt beteende. För vår medfödda överlevnadsinstinkt är ju till stora delar som en slags tävling där sen urminnestider… det där att synas, göra något och hålla sig vid liv och helst lite spektakulärt och uppseendeväckande, för många åskådare signalerar styrka och överlevnadskraft.
Och det får oss att stå stadigare, inget snack om den saken, men den här signalen är inte helt gratis och den stadiga positionen tyvärr ganska ofta en snart övergående quick fix! Och just därför tycker jag att det ska vara helt okej att kunna se och rätta sig efter sina egna gränser och förmågor, när det gäller vad man självständigt gör för att förbättra sig själv och sin hälsa!
