Att allt igenom kunna älska sig själv är ett jobb långt bortom alla “quicka fixar…” en rehabilitering som jag tror måste börja med ett “eld upphör” och fred i det egna hjärta…!

Ett dystert faktum är att långt i från alla människor inte kan tycka om sig själva villkorslöst och då antagligen än mindre… kan ÄLSKA sin egen person. Eftersom det ju, som jag ser det, är steg nr.2 … och bortom alla ord och uppmaningar är svårare att uppnå. Men visst borde fler av oss åtminstone tycka om sig själva… utan alla förbehåll och i det djupaste av oss. Att inte nog värdesätta sig själv är ett sorgligt faktum, eftersom bristen på själv – kärlek  så genomgripande… verkar MOT oss, aldrig vill en människa väl, och i längden kan utvecklas till att man börjar rikta hat mot sig själv…Vilket är definitionen på ett självskadebeteende som varaktigt kan förstöra liv och hälsa.

En skadad självbild ger en låg självuppskattning och ibland ingen alls… Den nedvärderingen lägger sig då förstås  bakom och inverkar på våra tankar och känslor och färgar i olika grad våra upplevelser. Och den här mörka molltonen och det här plågsamma missnöjet  kan bli den form av vanföreställning som blockerar vägen fram till dit… där den av Gudomliga – och Universella krafter givna, medfödda villkorslösa kärleken i en människa sitter. Den heliga NÅDEGÅVA som vi som jag tror, tilldelas redan vid tillblivelsen – vid själva  konceptionen, och som sen så trofast följer oss genom liv och varanden.

Som barn och under normala, trygga förhållanden har vi en ännu oförstörd och alldeles självklar närhet till den här vissheten om att vi är oreserverat ÄLSKANSVÄRDA vad som händer oss i livet. Och först där någonstans vid ingången till förpuberteten, när vi blir mer medvetna om vårt interaktiva förhållande till omvärlden, och förstår att vi står i en växande relation de människor utanför vår allra första innersta krets, och börjar ana…vad det kan komma att kräva… av kompromisser och anpassningar.

Vi blir då i allmänhet mer sårbara genom att vi  mer ser på oss själva med andras ögon och förstår att vi värderas utifrån vem vi är… och vad vi gör eller inte gör i det sociala spelet. Och börjar ana när vi debuterar i det sociala spelet utanför den inre kretsen, att det på olika sätt inverkar på vår självkänsla och på hur vi värderar oss själva. Och det är där… med individuell självständighet som vi börjar anpassa oss efter mallar och förväntningar.

De flesta av oss har som som vuxna våra “ups and downs” när det gäller att tycka om sig själv och självkärleken kan tillfälligt svikta men kommer på plats igen. Hos vissa  människor blir, särskilt tidiga skador på självbilden och särskilt om föräldrars dysfunktion har spelat in och skapat brott i anknytningen, ibland svåra att laga. MEN och det ska framhållas…det GÅR att läkas – det går.. så tappa ALDRIG hoppet om det… ! Men då behöver man hjälp, all den proffshjälp man kan få, för det här jobbet mäktar man inte att göra ensam!

Och det här får… bara inte bli en quick fix som ett svar på en uppmaning att ” älska sig själv”. Utan det kräver sin tid och ett väl förberett läkekött i själ och hjärta, och ÄR ett jobb som måste börja med att stoppa det inbördeskrig man i i värsta fall har startat och utkämpar i sitt inre! Att sluta FRED med sig själv genom att också FÖRLÅTA sig själv för sitt självförakt och se att det är fel och orätt! För att kunna ta första steget  till att på nytt… hitta fram till platsen för den villkorslösa kärleken i sitt SJÄLV. Och  jag ser framför mig… att inte många soluppgångar i en människas liv är nog så…vackra och glödande färgrika som den som randas när någon ÄNTLIGEN har nått fram till det hägrande målet och på djupet, villkorslöst kan älska sig själv som det är menat!