Förmodligen sätts ALLT på sin spets i den stund när vi en gång känner att kroppen inte längre orkar och då vi förstår att tidens vatten rinner ut och går mot sista droppen…
Och jag tror att det i den stunden får en betydelse hur vår ryggsäck ser ut, vad man har i den och framför allt om man har bearbetat innehållet och förstått och lärt sig av sitt liv och sina livserfarenheter. För jag anar att det där, hur vi har förstått alla våra genomlevda dagar hur de än har sett ut, nog gör det lättare för oss att också förstå döden och meningen med den i ett större perspektiv.
Vilket för mig, som tveklöst ansluter mig till tron på själavandring, (förresten vilket vackert ord det är…) inte är så konstigt, eftersom livet och döden då förutsätter varandra i en vacker andlig logisk följdriktighet, och att döden lämnar plats för nytt liv och nya möjligheter. Efter att vi nog efter olika behov, först fått behövlig vila, återhämtning och nya riktlinjer inför en ny kropp och en ny roll i livets ständigt pågående teater.
Under mina år i vården har jag suttit hos många svårt sjuka människor och fått förmånen att få hålla någons hand genom det sista andetaget in i döden och det som många betraktar som den slutliga tystnaden. Och jag har verkligen upplevt att människor förhåller sig olika till åldrandet och döden, och en och annan har förundrat mig med sitt lugn och sin förtröstan till detta oundvikliga. Och kära minnen är repliker som:
” Nu tycker jag det räcker… jag är trött och färdig med min kropp och fullt nöjd med mitt liv, och tycker det ska bli spännande att se vad som kommer efter det här… “
” Nu har jag gjort mitt, nu är jag färdig och jag är inte rädd för döden… inte alls”.
I de människornas har jag känt som ett särskilt ljus och ingen ångest eller rädsla, utan bara ett lugn. Och de verkade ha en märklig FÖRFÖRSTÅELSE, som om de redan ägde vissheten om själens överlevnad i nya liv och inkarnationeri sin hand… Och när deras puls som en fjärils lätta vingfladder runnit ut i evigheten, kunde jag verkligen se att själen lämnat kroppen och att ett gammalt rynkigt vackert ansikte fått frid och ro och tackade för sig, det var så vackert.
Men bland det svåraste är att kunna trösta och lugna den människa som i motsats till det här fina, rids av ångestmaran och inte funnit frid i bröstet inför slutet och själva övergången till ett annat medvetande. Och det ställer krav på både inkännande och stor mänsklig mognad hos all vårdpersonal.
Men man kan bara finnas där med handens beröring och hjärtats fulla närvaro, och tala lugnt till den som då antagligen med starka känsloupplevelser ser summan av sitt liv och kanske flash backs av tidigare inkarnationer, under korta ögonblick av riktigt stark själslig närvaro. Och INGEN ska någonsin behöva vara ensam i den stunden hur den än blir och gestaltar sig för oss…!
