En klok arbetskamrat till mig där på “Slottet i skogen”, det gamla sanatoriet som sen blev ett fantastiskt sjukhem, var en riktig nytänkare och föreslog tidigt att en katt det borde vi ha på vår avdelning som sällskap åt våra gamla vårdtagare. Så blev det, och det dröjde inte länge föränn “Missan,” en liten smäcker, svart och väldigt vacker kattflicka med riktigt gröna ögon var allas vår “vårdkatt” och avdelningens kelkisse.
Missan var som förutbestämd och passade så väldigt bra in i den här unika miljön och den speciella, lite förtätade och ibland direkt mystiska stämningen som nog funnits i den här stora slottsliknande byggnaden ända sen den byggdes de allra första åren av 1900 – talet. För i väggarna kunde man om man var känslig uppfatta mängder av energiminnen av både lidande och död, glädje och kärlek – mycket kärlek… från sanatorietiden då så många led och dog. Men också under långa vårdtider fann kärleken i varandra och närde hoppet om återvunnen hälsa och ett fortsatt liv tillsammans utanför väggarna i “Slottet i skogen”, vilket så underbart… också hände ibland.
Missan fanns sig väl tillrätta på avdelningen och blev ett älskat sällskap för både de gamla och deras anhöriga som kom på besök, och förstås för oss i personalen. Själv var jag inte alldeles van vid just katter, hade alltid levt med hundar sen jag var liten, men tyckte så mycket om Missan från början. Det konstiga minns jag var, att hon alltid skulle vara hos just mig i knät när vi hade våra fikapauser, men att hon plötsligt då kunde bita till mig i handen efter att jag pratat med henne och klappat henne en stund.
Hon var och förblev för mig en lite mystisk kisse med stor typisk katt – integritet och det kändes som hon bar på många hemligheter och svar på livets frågor. Hon fick de gamla att nå in i gamla fina, trygga minnen från förr och hon lugnade dem och gjorde många gladare, och gjorde så mycket gott.
Och när en patient blev dålig, eller redan innan, fanns lilla Missan där redan på plats i sängen bakom en feberhet rygg eller på ett ansträngt bröst med ett bultande hjärta i en gammal kropp så inkännande – så godhjärtad och helande! Och jag är säker på att Missan underlättade för många i deras dödsprocesser och hjälpte oss i personalen och de anhöriga i sorgen och saknaden efter någon som gick bort och som vi vårdat med kärlek och omsorg under ofta många år.
Att Missan stod andevärlden nära och hade en uppgift och genom det ingick i vårdlaget, det förstod jag efter att hon en gång när jag skulle köra in sängen med en död patient till ett enskilt rum och försökte hindra henne från att följa med in. Men hur jag än försökte så stirrade hon bara på mig och ställde sig nära sängen. Då förstod jag att det här var viktigt för henne så hon fick hon följa med in. Där hoppade hon direkt, högst upp på en bokhylla där hon hade god uppsikt över den döde och över våra sista omsorger med den personen som både vi och Missan vårdat och varit tillsammans så många gånger.
Och jag minns, och glömmer ALDRIG när hon satt där alldeles stilla och nästan utan att blinka, som en staty och stirrade med sina gröna ögon på den döda i sängen som i direkt förbindelse med andevärlden och med den själ som då lämnat en kropp för vidare färd mot annan destination i de högre sfärerna. Och jag minns än i dag den påtagliga känslan av ett heligt ögonblick. Och som alltid, enligt gammal tradition i huset, så hade vi, vilken årstiden det än var, alltid fönstret på glänt “så att själen kunde flyga fritt”, visst var det en vacker tanke… Och Missan var alldeles säkert en stor hjälp varje gång när själen lämnade en trött och gammal kropp och såg nog till att den med lätta vingar fick en vacker resa bort mot evigheten.
Sen nu många år vilar kroppen efter vår älskade Missan, den lilla healingängeln, efter fullgjort jordiskt uppdrag, under jorden i den fina, gamla historierika sjukhusparken medan hennes visa själ nu förstås gått vidare i nya kissemissar och mot nya viktiga uppdrag.
Tyst och tomt står också nu sen länge “Slottet i skogen” och vakar över energier från gamla dagar och med så många kära minnen gömda i sina tjocka väggar. Tack till detta för mig heliga hus där jag genom år av arbetsglädje och möten med människor formades och utvecklades som människa! Och stort tack för att jag här också fick se och uppleva min mamma lycklig och fri i sin yrkesroll!
Och tack lilla Missan – fina kisse, för alla dina goda omsorger och för all din kärlek! Och puss på din nos för att jag fick lära känna dig och vara din arbetskamrat under en stund på jorden!
