INGEN av vårt mänskliga släkte har fått uppdraget att ensam “rädda världen” eller bär ansvaret för att andra människor mår bra, inte ens Moder Theresa. Och INGEN ska heller bortse från betydelsen av att kunna tycka om och ta väl hand om sig själv oberoende av allt annat i denna värld! Det här är ingen lättfunnen insikt tycker jag efter att ha levt i den villfarelsen faktiskt ända sen barndomen.
Men jag är numera, efter att ha lagt ner ett ganska hårt arbete av självövervinnelse – till fullo JAG och ingen annan och aldrig en beställningsprodukt! Och det… med rätten till både självkärlek och egen behovstillfredsställelse utan varje samvetsförebråelse åt något som helst håll! Och jag har förvisso både svagheter och styrkor och ÄR genom det i likhet med alla andra med samma komposition, en vad jag kallar “CERTIFIERAD MÄNNISKA.”
Och en sak som jag är så glad och djupt tacksam för är att jag i sanning och på djupet… verkligen älskar att känna in och bry mig om andra, för då mår jag egentligen som allra bäst och känner mig på riktigt så där snäll som jag vill vara, och som en del av allt annat och en länk i en kedja av ett mänskligt sammanhang. Och det är jag lyckligtvis inte ensam om för många andra tycks känna detsamma.
MEN vi är också många som av livets erfarenheter förvärvat -skaffat oss ett i ordets verkliga mening, sjukt och självpålagt “Florence Nightingale – eller “Moder Theresa syndrom” för att kunna tycka om sig själv, må lite bättre och faktiskt klara av att leva och få nåt gjort. Och då far man gärna fram genom tillvaron som ett ambulerande plåster och får kalkylera med risken att man är så upptagen med att ta hand om, hälso -upplysa, “rädda”, trösta och pyssla om – och oroa sig för andra, att man faktiskt, i ett och annat ytterläge, inte märker att man själv håller på att gå under… för det larmet funkar liksom inte, eftersom det har använts så lite och liksom stannat av sig själv.
Det här är alls inget dygdemönster i en människa och inget att skryta med för det förädlar ingen! För det är lika med att vårda och ibland övervårda… och till och med livrädda sin omvärld och inte sällan utan anledning och är ett överbeskyddande beteende som ofta gör andra mer ängsliga och sårbara.
Samtidigt som man lägger en massa energikrut på att sparka på sig själv genom att inte lyssna på sin kropp och hälsa för den har man liksom kopplat bort och blundar inför som vore det anblicken av en skräckfilm inför och har fimpar det ansvaret. Och konsekvensen av den här dumheten som ju är en ren FÖRSUMMELSE av det bästa man har fått, som är att få leva och vara människa! KAN bli att man en sorglig dag faktiskt sitter där utan varje ansats till kraft och då inte längre kan hjälpa vare sig nån annan eller sig själv…!
