Numera och med ålderns rätt har jag typ sagt upp mig från mitt självpåtagna – ” Moder Theresa” jobb, har slutat att så patetiskt försöka rädda världen och hoppar bara in och “jobbar extra” hihi… när det behövs därute i det stora sammanhanget

INGEN av vårt mänskliga släkte har fått uppdraget att ensam “rädda världen” eller bär ansvaret för att andra människor mår bra, inte ens Moder Theresa. Och INGEN ska heller bortse från betydelsen av att kunna tycka om och ta väl hand om sig själv oberoende av allt annat i denna värld! Det här är ingen lättfunnen insikt tycker jag efter att ha levt i den villfarelsen faktiskt ända sen barndomen.

Men jag är numera, efter att ha lagt ner ett ganska hårt arbete av självövervinnelse  –  till fullo JAG och ingen annan och aldrig en beställningsprodukt! Och det… med rätten till både självkärlek och egen behovstillfredsställelse utan varje samvetsförebråelse åt något som helst håll! Och jag har förvisso både svagheter och styrkor och ÄR genom det i likhet  med alla andra med samma komposition, en vad jag kallar “CERTIFIERAD MÄNNISKA.” 

Och en sak som jag är så glad och djupt tacksam för är att jag i sanning och på djupet… verkligen älskar att känna in och bry mig om andra, för då mår jag egentligen som allra bäst och känner mig på riktigt så där snäll som jag vill vara, och som en del av allt annat och en länk i en kedja av ett mänskligt sammanhang.  Och det är jag lyckligtvis inte ensam om för många andra tycks känna detsamma. 

 

MEN vi är också många som av livets erfarenheter förvärvat  -skaffat oss  ett i ordets verkliga mening, sjukt och självpålagt “Florence Nightingale – eller “Moder Theresa syndrom” för att kunna tycka om sig själv, må lite bättre och faktiskt klara av att leva och få nåt gjort. Och då far man gärna fram genom tillvaron som ett ambulerande plåster och får kalkylera med risken att man är så upptagen med att ta hand om, hälso -upplysa, “rädda”, trösta och pyssla om – och oroa sig för andra, att man faktiskt, i ett och annat ytterläge, inte märker att man själv håller på att gå under… för det larmet funkar liksom inte, eftersom det har använts så lite och liksom stannat av sig själv.  

 

Det här är alls inget dygdemönster i en människa och inget att skryta med för det förädlar ingen! För det är lika med att vårda och ibland övervårda… och till och med livrädda sin omvärld och inte sällan utan anledning och är ett överbeskyddande beteende som ofta gör andra mer ängsliga och sårbara. 

Samtidigt som man lägger en massa energikrut på att sparka på sig själv genom att inte lyssna på sin kropp och hälsa för den har man liksom kopplat bort och blundar inför som vore det anblicken av en skräckfilm inför och har fimpar det ansvaret. Och konsekvensen av den här dumheten som ju är en ren FÖRSUMMELSE av det bästa man har fått, som är att få leva och vara människa! KAN bli att man en sorglig dag faktiskt sitter där utan varje ansats till kraft och då inte längre kan hjälpa vare sig nån annan eller sig själv…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *