I dag utropar jag snigelfartens lov och kraften i den, för vi är sååå… läkningsbara och kan återhämta oss bortom vår egentliga fattbarhet, men det måste få kosta inbromsning och egentligen obegränsat med tid!

Jag har ibland tänkt på hur dubbelbottnade en del välvilliga schablon -uttryck som vi ofta använder är och hur jag skulle vilja ändra på vissa formuleringar. Och osökt hittar jag då en del ganska klämkäcka utrop som till exempel: 

 

“Du får krya på dig snart!” eller “Hoppas du snart blir bättre och kommer på benen igen!” Och här skulle jag vilja göra en enkel uppdatering till något som för en som till exempel gått i väggen skulle kunna vara lite lugnande. Genom att byta ut varje ” snart” och varje ord som står för tid och förväntningar på en snabb och effektiv rehabilitering, mot alla andra ordval som i sammanhanget, i stället… signalerar värdet av det motsatta perspektivet, typ, “ta hand om dig och ta all den tid du behöver för att bli frisk och må bra igen!”  

Och med det sagt, så undrar jag hur medvetna vi i egentligen är om den fantastiska, fysiska och psykiska återhämtningspotential som vi har och hur stor den  faktiskt är? Och förstår vi verkligen hur reparabla och läkningsbara vi verkligen är ? Nej, jag är inte så säker på det… för jag tror faktiskt att vi har blivit sämre på att se och uppskatta det som inte är inom ramen för det som är Quick fixar och allt för mycket styrs av att jaga effektivitet och tidsvinster i  mycket av det gör. 

Och att läkas och återställa obalanser i våra kroppar och själar det kräver tid och tålamod och en hel del SAMVERKAN utanför sig själv och i bästa fall  tillsammans med en engagerad omgivning, den saken är alldeles säker! Det här ett väl beprövat koncept som naturen med framgång har tillämpat sen urminnes tider och som nog är omslutet av evighetens garantier. Och i dag och när det går mot en vacker höst igen, blev jag påmind om det här när jag tog en liten runda i vår lilla trädgård. Och här nedan sammanfattar jag mina tankar. 

Fast att både rosor och klematis och nästan alla av deras blom – och växtkompisar enligt det uråldriga naturmönstret nu går mot vissnad och vila och trots en del lusätna blad och lite regntunga nackar hos vissa perenner, så kommer en och annan igen med nya knoppar fyllda med liv och kraft och mycket skönhet, fast det är september månad! De står där i rabatten hand i hand med sensommarbarnen solrosor och astrar och stöttar varandra så fint ända in i frost och förgänglighet. Med det här ser jag stora likheter mellan människan och naturen och vi har så mycket att lära av det.

Och en av lärdomarna är den:

Att det går att komma igen, det ÄR möjligt att blomma och prunka både en och flera gånger i livet fast man ibland känner sig vissen, överblommad och till och med förbrukad…. ! 

Eftersom människan precis som rosor, är REMONTERANDE! Det är fullt möjligt… men ibland behöver vi varandras hjälp! För tillsammans kan vi stödja och uppmuntra varandra till återhämtning styrka och växande och nya knoppar! Tillsammans kan vi, verkligen… blomma, leva och glädjas ända in i frost och död. Visst är väl det vid närmare eftertanke, snudd på mirakulöst…!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

2 kommentarer

  1. Så härligt att läsa dina ord <3 Jag är en känslig själ som har så svårt med mänskliga relationer så jag avskärmar mig mycket för att självläka och analysera och ta det lugnt. Kram

    • Tack snälla Suzanne för din uppskattning, den gör mig glad!
      Bland de människor som liksom du, har som du säger, svårt med mänskliga relationer och gärna drar sig undan
      så hittar man ofta väldigt begåvade och kreativa människor som tyvärr tar alldeles för lite plats.
      Mitt tips är i all välmening att du inte behöver analysera dig själv så mycket, utan tillåter dig
      att vara den du är, på samma villkor som alla andra! För det ger ofta en större trygghet i längden. Stor kram
      och allt gott till dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *