I dag utropar jag snigelfartens lov och kraften i den, för vi är sååå… läkningsbara och kan återhämta oss bortom vår egentliga fattbarhet, men det måste få kosta inbromsning och egentligen obegränsat med tid!

Jag har ibland tänkt på hur dubbelbottnade en del välvilliga schablon -uttryck som vi ofta använder är och hur jag skulle vilja ändra på vissa formuleringar. Och osökt hittar jag då en del ganska klämkäcka utrop som till exempel: 

“Du får krya på dig snart!” eller “Hoppas du snart blir bättre och kommer på benen igen!” Och här skulle jag vilja göra en enkel uppdatering till något som för en som till exempel gått i väggen skulle kunna vara lite lugnande. Genom att byta ut varje ” snart” och varje ord som står för tid och förväntningar på en snabb och effektiv rehabilitering, mot alla andra ordval som i sammanhanget, i stället… signalerar värdet av det motsatta perspektivet, typ, “ta hand om dig och ta all den tid du behöver för att bli frisk och må bra igen!”  

Och med det sagt, så undrar jag hur medvetna vi i egentligen är om den fantastiska, fysiska och psykiska återhämtningspotential som vi har och hur stor den  faktiskt är? Och förstår vi verkligen hur reparabla och läkningsbara vi verkligen är ? Nej, jag är inte så säker på det… för jag tror faktiskt att vi har blivit sämre på att se och uppskatta det som inte är inom ramen för det som är Quick fixar och allt för mycket styrs av att jaga effektivitet och tidsvinster i  mycket av det gör. 

Och att läkas och återställa obalanser i våra kroppar och själar det kräver tid och tålamod och en hel del SAMVERKAN utanför sig själv och i bästa fall  tillsammans med en engagerad omgivning, den saken är alldeles säker! Det här ett väl beprövat koncept som naturen med framgång har tillämpat sen urminnes tider och som nog är omslutet av evighetens garantier. Och i dag och när det går mot en vacker höst igen, blev jag påmind om det här när jag tog en liten runda i vår lilla trädgård. Och här nedan sammanfattar jag mina tankar. 

Fast att både rosor och klematis och nästan alla av deras blom – och växtkompisar enligt det uråldriga naturmönstret nu går mot vissnad och vila och trots en del lusätna blad och lite regntunga nackar hos vissa perenner, så kommer en och annan igen med nya knoppar fyllda med liv och kraft och mycket skönhet, fast det är september månad! De står där i rabatten hand i hand med sensommarbarnen solrosor och astrar och stöttar varandra så fint ända in i frost och förgänglighet. Med det här ser jag stora likheter mellan människan och naturen och vi har så mycket att lära av det.