Kära ni systrar där ute som också kämpar med en sliten ” krigsskadad” sköldkörtel, vi är många i den här klubben och ni har min fulla förståelse, och här kan ni läsa vad jag tänker om den här så vanliga kvinnosjukdomen!

Jag har i likhet med så många andra kvinnor ( vi ÄR klart överrepresenterade…) har i ganska många år medicinerat mot en underfungerande sköldkörtel, något som sen ett halvår plötsligt visade sig ha gått över i en överfunktion och visade alldeles för höga värden. Och det här satte verkligen fart på det mesta… i en redan orolig kropp och i själen på en sån som jag, som alltid är på väg nånstans.

Och trots bra medicinsk hjälp för den här så komplexa, luriga svårbehandlade sjukdomen som sköldkörtelrubbningar är, så är tröttheten kvar och firar mer eller mindre triumfer… i mig med hela sitt ledsamma “väsen.” Hjärtklappningen kommer och går och älskar att jobba nattetid och gärna ihop med lite äcklig panikångest…som kröner det hela och min hjärtmedicin lyckas då inte alltid upphäva det här “krigstillståndet” i mig. Och att få sova lugnt och ostört, som jag alltid har kunnat och älskat att göra när det är dags för det, det är inte längre självklart och visar sig mer sällan och  kommer då som en högvinst på Postkodlotteriet och jag blir så…himla glad!

Att överhuvudtaget återupprätta balanser är inte alltid lätt, och en sköldkörtel som är störd i sitt arbete med att producera och fördela normala kvantiteter av sitt hormon behöver som allt annat som förmodligen är “trasigt” genom flera lager i en människa, som jag tror, minst lika mycket tid för att läka som den tid det tagit för skadan att uppstå, det är ju fullt rimligt.

Det här handlar om en av många flera AUTOIMMUNA sjukdomar där kroppen MOT naturens egentliga mening agerar som vore den sin egen fiende och då mer eller mindre  angriper den egna vävnaden och det kan man med rätta kalla “sjukt”. Och inte helt oväntat…är det här en vanlig kvinnosjukdom  och som nu också alarmerande ofta drabbar allt fler yngre. Och naturligtvis baxar jag upp ett frågetecken och undrar vad det kan bero på..? 

 

Och jag kan inte komma från den teorin, det symboliska i att det är SKÖLD – körteln som har huvudrollen i det här svårtyglade dramat … den sköld där på halsen som jag tror funkar just som ett SKYDD för nästan hela det mänskliga maskineriet och då… inte minst psykiskt och emotionellt!
Och det att om jag för min del långt tidigare än jag faktiskt gjorde, hade tagit tag i gamla och nytillkomna trauman i mitt liv, så är jag inte säker på att jag överhuvudtaget hade drabbats av den här sjukdomen, eller att den i så fall inte hade blivit så komplicerad. Men den bristen gjorde mig med åren lite klokare och ibland behöver man gå på nitar och sticka sig i fötterna för att kunna komma ut på slät och säker mark igen! 

Så jag tipsar alla om att INTE vänta med att ta hand om sina sårigheter utan söka hjälp för bearbetning och läkning direkt! Och kära ni alla systrar där ute,  tillsammans måste vi bli klokare och modigare… i den meningen att vi bör sluta svara på alla förväntningar och krav på att att vara den ofta självutnämnda kvinnliga chef som planerar, regisserar och GÖR allt både i och utanför hemmets väggar och säger ifrån och ber om rimlig avlastning och HJÄLP och försöker acceptera att saker och ting faktiskt kan…göras på ett annat sätt vårt eget!

För vi BEHÖVER inte vara superkvinnor för att duga och bli godkända varken av andra eller oss själva och nu är det dags att vi inför arvsskiftet och kommande generationer skapar nya, sunda KVINNOFÖREBILDER med ett betydligt större utrymme för att också få vara OTILLRÄCKLIGA, TRÖTTA OCH SÅRBARA och långt ifrån OFULLKOMLIGA för det är djupt mänskligt ! 

Om vi jobbar med det och ändå behåller vår sunda självkänsla och inte orättvist missfärgar vår självbild efter det vi INTE gör, så tar vi också hand om vår hälsa och vår SKÖLD – körtel så att den kan jobba som den ska och är tänkt som ett skydd mot dysfunktion och kollaps! Och nonchalerar vi det här och fortsätter envist på superkvinnospåret, så kommer, sanna mina ord… förutsägbart kvinnohälsan i det stora hela att gå ner!

annsandrum

Jag heter Ann, och i mitt Andliga Rum är du varmt välkommen att stiga in! Där kommer du att möta mig i valda delar av min vardag och du kommer garanterat att få ta del av mina bakåtblickar i ett bitvis ganska brokigt liv med mycket glädje men också med en del uppförsbackar. Jag är utbildad undersköterska med lång erfarenhet av möten med människor. Under åren har jag studerat vårdvetenskap, undervisat lite i Kris - och sorgearbete och alltid jobbat hårt för att förbättra och utveckla vård och omsorg av äldre och demenssjuka. med egna koncept har jag också föreläst i ämnet. Under de senaste åren jobbade jag en tid som diakonassistent inom Svenska kyrkan. Jag har alltid skrivit i olika former och är intresserad av andliga och filosofiska frågor och tar gärna ner dem på ett vardagligt plan för att få livsbränsle.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *