Jag känner en sån innerlig glädje och tacksamhet över naturen och över allt det där som är just… NATURLIGT och inte…tillrättalagt utan som av en anledning följer sin egen urgamla ordning. Känner ett lugn och en tillit till det som ÄR som det är menat att VARA, och som fortsätter att vara det. Det har något att säga oss tycker jag, nämligen att det faktiskt finns ett BESTÅENDE värde i saker och ting, i det allra mesta faktiskt, som jag ser det. Och fast något förändras till det yttre så är själva kärnan med allt sitt ädla guld kvar… och är så välsignat oförstörbart! Och VI är en del av naturen och lever med samma förutsättningar och villkor som den, i ett nära nog symbiotiskt förhållande, i ett konstant givande och tagande som i sin helhet, för sitt välmående, kräver BALANS..
Och när jag lyfter upp begreppet NATURLIGT ( natur -likt…) och ställer det i förhållande till oss människor, så bekymrar det mig att ganska många kvinnor som befinner sig vid den naturliga klimakterieporten, som är en av de typiska natur -faserna i kvinnolivet, att de ibland, och även före den stationen, uttrycker oro över “kroppens förfall” som rynkor och gråa hårstrån. Och med det oroar sig för, och redan upplever minskad attraktionskraft, och till och med skriver böcker om det. Vilket för mig i allra högsta grad… motsäger en sund feminism och det att vara stolt över kvinnligheten genom alla åldrar och deras uttryck! Och det här skapar onödigt åldersnojor och ångest, och många spända axlar…och triggar en växande utseendefixering hos kvinnor i alla åldrar. Och det tycker jag är ett stort steg BAKÅT i den frihet som också bör gälla hur vi kvinnor väljer att vara, och se ut och acceptera det, när liv och dagar sätter sina naturliga spår.
Naturlighet är det finaste en människa kan ha, allt annat är onormalt i mina ögen, finns färger överallt i natur, himmel o hav, varför vara påmålad💜🙏🦅🦁🌻🌲