Allt är relativt och det som ligger till grund för ett upplevt missnöje i någon kan hos någon annan vara fullt överkomligt att leva med, för tolkningsföreträdet ligger i vars och ens egen bedömning!

Dagens inlägg egen -upplevt, skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Några tankar där jag sitter med en go kopp kaffe denna lite blåsiga lördag. Friska vindar som för mig skulle kunna symbolisera en del, under gårdagen, förmodade traditionella demonstrationer landet över. Sunda och väl genomkända önskningar om en hel del nya “friska fläktar” i former av förändringar och förbättringar – mindre politiska revolutioner när det gäller  både det ena och andra i vårt samhälle.

Världen består till stora delar av harmoniska människor som ibland med en imponerande övertygelse uttrycker att de är fullkomligt nöjda med livet och sig själva. Och det är alltid lika inspirerande att möta en sån person tycker jag.

Men det finns också en och annan som tycks bära omkring på vad som liknar ett inbyggt missnöje och ibland så sorgligt vant sig vid det och inte längre känner den tyngden. Och det här tycks fortsätta som per automatik, oberoende av hur de har det i livet och hur deras “relationshälsa” och välmående ser ut i övrigt. Och det är alltid lite sorgligt att möta en sån person, för det är verkligen som att det står “DET ÄR KÖRT….” i pannan på en del av de här nära nog konstant missnöjda människorna.

Och antagligen drömmer fler människor om att vara “en annan” nu när perfektionen står högt i kurs och ser då som förblindad inte sitt eget  faktiska värde och sina egna tillgångar. Och då kan missnöjet lätt knacka på, obehindrat kliva in och ta över både självbild och förstånd och med det ställa till det ordentligt för en människa.

Men förändringar behöver ju inte alltid utgå från ett missnöje, utan också från en sann och äkta längtan efter utveckling i någon som redan innan i det stora hela är nöjd med sig själv, men som i någon avsikt ändå vill komma vidare. Och som då självständigt tar på sig det jobbet  långt ifrån missnöje och klagan och UTAN varje påverkan utanför sig själv.

Och till den som i något avseende vill komma vidare och kanske förkovra – eller förändra sig på något plan, men som ändå tvekar vill jag av egen erfarenhet säga :

Man KAN med olika ansträngningar alltid bli det man vill – men inte förut varit… det är fullt möjligt!
Och man KAN förändras och integrera den förändringen i själv så där lite snyggt utan att svika sig själv, behöva byta sitt ID eller den logga som bekräftar vem man genuint är. Och då faktiskt behålla sin grund och kärna och vara fortsatt igenkännbar för sig själv andra.