Hoppet, ljuset och kraften i den mellanmänskliga kärleken har alltid funnits där för oss och den mirakelkraften kommer alltid att finnas så länge vi använder den och håller den vid liv med tro och tacksamhet, det är min övertygelse…!

Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.

Och i dag går mina tankar med tacksamhet och inte utan vemod till den här byggnaden gamla Målilla Sanatorium, där det här nog var som en mental överlevnadskraft som gav just HOPP för mer eller mindre svårt sjuka TBC- patienter. Det här vackra sanatoriet byggdes under några år i början av 1900 -talet utifrån ett stort behov då sjukdomen Tuberkulos spreds och många behövde vård. Det blev senare, på 70 -talet ett uppskattat sjukhem för äldre och min älskade arbetsplats under 22 år.

Och här i den fina parken firade enligt gammal tradition Målillas invånare Valborgsmässoafton så läge det var vård och verksamhet här, och från den tiden har många generationer fina minnen och där ibland jag och mina barn. Det här huset har under sin glans dagar kallat för “slottet i skogen, ” har en särskild plats i mitt hjärta och jag är så glad för att livet styrde mig dit för det hade så mycket att berätta för mig, det kände jag direkt!

För inom dessa väggar har så många vuxna och barn kämpat i svåra, utdragna lunglidanden och med feberheta kroppar förlorade kampen mot den smittsamma tuberkelbakterien och sjukdomen Tuberkulos. Huset byggdes i avskildhet bland många doftande tallar och riktigt ren skogsluft, och det fanns en stor och befogad rädsla för smitta i omgivningen och i hela vårt samhälle. MEN många blev efter långa vårdtider friska, och efter att Streptomycinet uppfanns och man började behandla med det 1945, så sjönk förstås dödlighet och lidanden betydligt.

Jag upplevde ett märkligt igenkännande redan första gången jag steg innanför den stora tunga ytterdörren. Och det var som jag kände igen rummen och annat från dunkla minnesbilder ur en dröm jag  hade haft… Jag kunde riktigt känna de många vingslagen från en lång obruten historia av sjukdom, sorg och död, men allra mest kände jag så många energiminnen av mellanmänsklig kärlek, goda omsorger och hopp, fast så många patienter fick sluta sina dagar här, inte minst under just TBC- tiden.

Här jobbade jag och min f. d man i vården, och på kontoret här arbetade min mamma under många år. Sanatoriet var, av förklarliga skäl som en egen värld där allt, som tvätteri och bageri, sterilisering m.m. måste finnas. Den här byggnaden, platsen och de underbara omgivningarna kommer alltid att vara helig mark för mig, för de här åren formade mig som människa genom alla möten med människor som gav mig kunskaper om livet.

Då och då knäpper jag mina händer och tackar för alla de åren och att jag fick arbeta här och bo på området med min familj i en  gammal tjänstebostad nästan lika rik på gamla förnimbara energiminnen som själva Sanatoriet, och jag hoppas att detta kulturarv ska bevaras  för framtiden och uppskattas efter förtjänst. För det är en helig plats där kärleken och goda krafter har besegrat döden för både barn och vuxna och räddat från många sorgliga tragedier.

Under långa vårdtiden fann ibland människor varandra och blev förälskade, och om de i bästa fall blev friskförklarade så fick kärleken inte sällan en fortsättning efter vårdtiden. Och i den här vackra byggnaden blev svårt sjuka ibland mot alla odds också läkta och mirakulöst friska. Och dessa, för mig och många andra, helande platsminnen som bodde – och fortfarande bor i den här byggnaden kunde jag känna varje dag i mitt arbete där och det var en ynnest att få uppleva!