Dagens inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Jag har märkt, efter att förr varit ganska aningslös, att det är farligt lätt att plötsligt få en kvalificerad energitjuv i sitt knä och i värsta fall en “på halsen.” Och då ska gudarna veta, att det är stor risk för det jag kallar “mentala belastningsskador” för den som så att säga, är ägare till själva knät och föremålet för energistölden.
Men efter att ha grunnat lite kring det här så förstår jag att det ju handlar om samma principer som i vilken annan interaktion som helst mellan människor och om att både TA och GE och framför allt om BALANS..! Och då måste det ju också betyda en hel del vad man SJÄLV ger och sänder ut och om man tar ansvar för sig själv och sina gränsdragningar, och aktar sig så man inte omedvetet bjuder ut sin energi. För här är det nästan aldrig läge, eller bra prognos för någon vanlig stöd och hjälpverksamhet, eller Florence Nightingale – anda, för då är man snart tom på både kraft och energi. För det HÄR är nämligen kategorin som sällan ger nåt tillbaka, utan företrädesvis bara TAR för det känns bra i stunden!
Och i ett sånt här möte ska man akta sig noga för att ta upp negativa ämnen och undvika alla typer av eventuellt gnäll, utan helst som en riktig scout vara käck, alert och superpositiv! Och för allt i världen aldrig… i ett svagt ögonblick av solidaritet krångla på sig nån antydan till offerkofta och dela på den, för då spär man på tjuvens negativitet så pass att det kan leda till rena offerfrossan där energitjuvar alltid segrar. Utan, tänker jag…om man ofrivilligt hamnar in i energierna av en äkta energitjuv, då bör man inte bjuda upp till ENDA ” gnäll – eller – tycka – synd – om – dans”, och banne mig inte lämna nåt endaste litet utrymme till negativitet eller svartmålerier av verkligheten!
Det här är människor som i grund och botten naturligtvis mår riktigt dåligt men inte gärna tar hand om sin ohälsa, för att det antagligen har blivit en vana som känns hemvan och trygg och som ett skydd att blunda för verkligheten. Och inte sällan grundar en del sitt konstanta missnöje på allt och alla men mer sällan på sig själva och det är inte sällsynt att de merparten av livet varit upphöjda och föremål för mycket beröm och “fjäsk” och spelat bara huvudroller.
Och när den åldern eller tiden sen är förbi, så kan det då tror jag, infinna sig en kännbar identitetsförlust och en viss frustration som en del människor då i sin bitterhet projicerar utanför sig själva och mer eller mindre blundar för självkritik och egna insikter. De kan då skydda sig med en image av att veta och kunna allt, och ibland inklusive hur samhället ska se ut och människor bör vara, men vill inte gärna förändra något i sig själva.
Och de skulle nog inte, om man ska spetsa till det hela lite, nappa på en erbjuden tjänst som aktiv världsförbättrare, för de är sen länge tryggt bofasta och trivs bara i sitt eget gnäll där det också kan bli läge för lite uppmärksam, och den här kampen och att upprätthålla den, det måste dra en del energi, tänker jag. Och så har samma kategori ofta ovanan att i någon annan betrakta en uttryckt känsla som en åsikt och blir lätt kränkta om inte andra behärskar det spelets regler, utifrån sin egen tolkning sett.
Den här strategin som jag nämner, att vara noga med vem man bjuder in i sin egen sfär och vara förberedd på tydliga gränsdragningar inför vilka resonemang man inte vill bli indragen i, det kan i bästa fall, vara lite som att “energitjuvsäkra” sig själv eller funka som ett preventivt inbrottslarm som tjuter INNAN en energitjuv så fräckt bara öppnar dörren kliver in och tar en i anspråk som BÅDE sophink och energitillgång.
