Varför är det fortfarande lite “mysko” att vittna om metafysiska upplevelser, sin tro på reinkarnation och för människan nåbara översinnliga kanaler?

Det här inlägget är författat och publicerat av mig, Ann Danell.

Jag växte upp med en temperamentsfull och känslorik mamma, MEN som också var synnerligen jordad, praktisk och verklighetsförankrad. Men ofta och helt odramatiskt, kunde hon få föraningar om oförutsägbara händelser som sen faktiskt visade sig hända, och hon varnade alltid om man var berörd och om det fanns en risk med i bilden. Och för mamma var den andliga verkligheten lika pragmatisk och fattbar som den jordiska här och nu. Och det hände då och då när hon sov att hon i särskilda drömmar kom i kontakt med  bortgångna människor på ett för henne, helt verkligt och vaket sätt.

Den här gåvan följde mamma ända in i slutskedet av hennes liv då hon var svårt sjuk, men fortfarande helt klar och redig i sitt rika förstånd, då hon fick, som hon berättade, besök av döda närstående som stått henne nära. Och det både skrämde och…lugnande henne för hon förstod att de ville förbereda henne på att hon snart skulle lämna livet och resa vidare, och nog ville hjälpa henne med den övergången. Och det är jag övertygad om att de sen också gjorde när hon tog sitt allra sista andetag där i en sjukhussäng på Västerviks sjukhus.

Mammas öppenhet för kontakter med “andra sidan” gjorde att jag blev van, orädd och införstådd med att det här var fullt naturligt för vissa människor och att man skulle akta sig för att misstro, och ännu mer låta bli att tala nedsättande, om dem som vittnade om översinnliga upplevelser och tilltal.

Och det här hjälpte mig att förstå och acceptera när jag sen själv i tonåren fick varseblivningarna av att det finns flera världar och att själar reser och kan kommunicera med oss därifrån. Och med den här gåvan kom jag så småningom att bli lika trygg och tillitsfull som mamma alltid var och såg som en tröst och hjälp, vilket särskilt kom till stor nytta under min uppväxt då det ofta var oroligt och otryggt för oss båda i hemmet.

Och jag  är milt sagt förvånad… över att det fortfarande kan vara en anledning till höjda ögonbryn och ibland till och med av omgivningen stigmatisera någon, det att komma ut ur “garderoben för accepterade uppfattningar” och hävda att man tror på en andevärld och att den i alla sina skikt och energiformer antagligen är närmare oss än vad vi kan tro…!

Jag vill påstå att det är en irriterande eftersläpning i den sociala utvecklingen att människor mystifieras och i värsta fall förlöjligas, om man vittnar om sina mediala upplevelser. Jag förstår visst att det kan vara svårt att tro på medial/ andlig kommunikation om man själv inte upplevt det, men tycker att man ska respektera vad någon annan erfarit som verkligt och sant!  För Vetenskapen är  förvisso viktig – mycket viktig, men har inte ensam monopol på livets sanningar…!  Och att direkt förneka, bara för förnekandets egen skull och utan några vidare studier eller djupdykningar i ämnet, det blir en paradox och motsägande och är i sig INTE något prov på en vetenskaplig hållning.

Och jag undrar seriöst… om det möjligen är gammal primitiv, religiös cementerad skräck för “avgudadyrkan” som fortfarande upprätthåller tvivlet och  förnekandet av andliga – mediala upplevelser…?

Jag tror att Gud är mer generös än så och väl uppbackad av Jesus som aldrig har, som jag ser det, velat förminska människan eller den stora gudomliga upplevelsepotentialen i oss. Och jag är övertygad om att den heliga gnistan/ undrets kraft i oss alla, alltid blir till verklighet då den syftar mot något gott och välvilligt. För min Gud är kärleken och finns i allt och alls ingen dömande makthavare som vill sätta skräck i oss eller kräver blind lydnad för att hålla oss på mattan!