Ett av mina favoritämnen som sätter fokus på ett av de allmänmänskliga uttryck som vi alla har i oss, men som vi förvisso hanterar olika utifrån vad vi har erfarit och genomlevt.
Skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Apropå våra RÄDSLOR.
Att ett oroligt, otryggt samhälle gör oss mer rädda är en koppling som nog står klar för de flesta. Och rädslan har MÅNGA olika ansikten och kan minsann visa sig i många konstiga, oväntade “kläder” i den mänskliga hjärnan. Och det slår mig, mot bakgrunden av människans mellan 2 -3 miljoner års utveckling av evolution, att vi fortfarande ändå är lite av språk -analfabeter inför vår förståelse av RÄDSLANS SPRÅK och UTTRYCK.
Och mycket handlar också om hur mycket vi faktiskt VILL förstå, tror jag. Krasst uttryckt också om vad som ibland är mest praktiskt, lätthanterligt, minst komplicerat och inte så kontroversiellt. Och kan för många vara en fråga om vad som är politiskt korrekt och gångbart i majoritetens stora rum, Och då om en risk att i det sammanhanget förlora en tillhörighet som man inte är beredd att ta..!
Och som jag ser det, så är ofta VREDEN och VÅLDET rädslans militanta FÖRTRUPP! Och det ser jag som i grunden naturligt och symtomatisk för just otrygga, ängsliga människor och djur och särskilt i hotfulla lägen. Man anar det värsta, biter i hop, sväljer rädsle – gråten och “hotar och slår” hellre i någon form, än att lägga ner sitt vapen, bryta ihop och gråta. För visad “svaghet” är i princip det mest förbjudna och något som många inte vill bli påminda om i den hyllade osårbarhetens tidevarv!
Och som så ofta, så handlar det mycket om överlevnad och primitiva instinkter. Och den som då har modet att knacka hål på en rustning av våld och vrede hittar bakom den… inte sällan en människa som egentligen inget… hellre vill än att bli avväpnad, sedd och FÖRSTÅDD och förlöst på sina betvingade tårar!
Vår ängslan för olika saker har av naturliga skäl ofta starka kopplingar till existensen, livets ändlighet och Varandets icke förhandlingsbara villkor, det har jag själv märkt många gånger. Och våra rädslor de är som inre mörka skogar där vi aldrig förut har varit, främmande platser där vi förut inte har satt våra fötter och inte lagt ner vår energi. Men de okända marker som vi ändå har föreställningar och farhågor om.
Vi är de allra flesta av oss, tror jag, rädda för det som vi inte vet något om, det som vi inte känner igen och särskilt svarar förstås vår ängslan på det NAMNLÖSA, de okända landskap som vi inte kan orientera oss i och som vi inte alltid kan förstå och tolka fullt ut. Men det här är återkommande utmaningar som antagligen hur vi än förhåller oss till dem, adderas till vår personliga utveckling, just för att det väldigt ofta nog ligger en betydande utvecklingspotential i ett sånt erfaret “material.”
Och ibland behöver vi verkligen mobilisera mod och nå den rationella kraften i oss för att övervinna en rädsla. Genom att respektlöst gå rakt EMOT och hela vägen GENOM den – fram till ett övervinnande, och in i famnen på det segerrus som det ger att kunna avväpna det man är rädd för!
