Ett nytt inlägg skrivet av mig, Ann Danell.

I dag vill jag torgföra min tankar om begreppet SJÄLVFÖRTROENDE (som man inte ska blanda ihop med SJÄLVKÄNSLAN fast dom ju är typ lite “släkt” och står i beroende till varandra.
Och för mig är det en himla skillnad på att vara KAXIG och att vara en KAPABEL KRAFT!
Det vet jag själv av erfarenhet från övre tonåren och från en och annan dum – dryg gång i vuxenlivet då man tillfälligt har lämnat ifrån sig förståndet, och regredierat till just…tonåren igen. Och då tog på sig “stora tuff – och osårbarhetsmasken” med betoning på MASK… Och man kan verkligen säga att det var en attityd av nåt “snabbt vunnet och snabbt förgånget” för har man inte täckning för sina kraftansträngningar så blir det lätt så.
Nä, den där transparenta kaxigheten den har sällan med ett bra självförtroende att göra, snarare kan den vara en markör för ett bristande självförtroende som kan vara beroende av dagsformen och då svaja i takt med den. En tillkämpad och illa spelad kaxighet ser jag ibland i oss, som vore det ett vapen som vi drar i hast för att inte sällan dölja en rädsla, eller en medveten brist. Och framför allt…så kan det vara en svar på ett förväntat beteende i det sociala spelet.
I min begreppsvärld är en person med ett gott självförtroende detsamma som den som ÄR en kapabel kraft och har den hemmahörande I SIG och INTE hängande i handen i ett desperat grepp utanför sig själv, som i ett showroom! Och den människa som använder sin kraft rätt för att kunna stärka sig själv och andra, och som oförblindad KÄNNER sig själv och har en bra självkänsla, och just därför ÄR en kapabel kraft inifrån – och ut!