Kanske är det bara där i olika grader och scenarier av stormens stränga öga, som vi egentligen fullt kan känna varandets puls och hela värde…?

Dagens amatörfilosofi.

Varje dag ÄR inte solsken och rosor… och så är det nog inte heller tänkt att det ska vara, anar jag.

För ibland måste man bara stålsätta sig, vända näsan mot vinden och ge sig in i stormen och kanske till och med BLI ett med den, för att klara sig.

Behålla balansen, INTE tappa kontakten med hjärtat, hålla huvudet kallt, sätta förståndet högt och låta det ta kommandot.

Inte vara rädd för att frysa om öronen, för ibland kan en “mössa” faktiskt vara i vägen, och skymma sikten framåt… Och allt, i alla fall det mesta, går faktiskt över nån gång det har jag med årens gång erfarit och förstått.

Men man får bestämma sig – aldrig tveka, samla ihop sig och om situationen kräver, vara modig och bara dyka ner i det kalla vattnet, hur det än ser ut.

Vara lagom konstruktivt och lite tokig, ha bra koll på sina känslor och inte låta dom ta över maskineriet, inte låta emotionerna styra framfarten.

För ibland må ste man förvisso finna sig i “dåligt väder” på sin insida och gilla läget, rida ut stormen och skydda sig så gott man kan.

För inte ens stormar orkar hur länge som helst utan tröttnar och stillnar också dom… så småningom.

Och klarar man de här emotionella ovädersdagarna, bestämmer sig för att klara dom, då har man hämtat hem en seger till sig själv och blivit mer väderklok och stärkt sina mentala muskler.