Om det där som jag tycker, inte alltid tillräckligt uppmärksammade med den inre hemhörigheten och vad jag tror att den i allt väsentligt betyder för oss. Och det lyser jag lite på i dag.

Ett inlägg skrivet av mig, Ann Danell.

Jag tror att vi människor precis som alla andra levande varelser, nog har som ett heligt inre rum där själen bor och flyttar in vid varje ny inkarnation. En plats  – en varm och fullständigt villkorslös famn där vi på ett för var och en, alldeles unikt plan kan vara i samklang med den energin och blir som tryggast. För det är bara där som vi hittar den allra viktigaste och för varaktig harmoni och hälsa, avgörande HEMHÖRIGHETEN i oss själva! Den nådegåva som vi på djupet, som jag ser det, liksom VIGS in i när vi föds till det här förunderliga livet!

Och jag tror, att de allra flesta av oss nog inte blir medvetna om det här och den livsavgörande identitet det bygger, innan vi av olika anledningar hamnar utanför oss själva och tappar känslan av tro och trygghet till sin egen person. Det är också då som man med ett tillfälligt förmörkat förnuft kan tro att  den enda lösningen på ångest, oro och rastlöshet är en quick fix. Vilket är rena självbedrägeriet att luta sig mot!

För i en sån kris, vilket det ju faktiskt är, vet jag själv att man till exempel lätt kan aktivera en flyttcirkus som ju bara är symtomlindrande… medan själva orsaken fortsätter eldas på av flykt och förträngning, och lugnas tillfälligt och endast på ytan. Och den här rösten av ett sånt här hjärnspöke som säger :  “det känns nog bättre på nästa plats – hus och hem”… den kan vara i decennier, ibland ett helt liv. Om… man inte vågar stanna upp och verkligen lyssnar på sin egen sanna röst som ohörd ibland kan ha ropat på ens uppmärksamhet!

Därför tror jag att man nogsamt bör vara sin egen dörrvakt mot den i längden förödande fara som det kan bli att tappa bort sitt själv – sin sanna röst och äganderätten till det där  EGNA rummet där själen sannolikt finns och som jag tror, ligger granne med vars och ens hjärterum.

Och det finns ju en del man kan göra för att just behålla sig själv och sin hemhörighet och där ibland dagliga meditationer, att vara i naturen och umgås med våra fina husdjur. Och så kan man välja sina vänner med omsorg och vara med inkännande, mogna osjälviska människor som har hittat sin hemhörighet och som förstår vikten av att vara närvarande i själva och också låter andra få vara sitt sanna jag!