Ett inlägg skrivet och publicerat av mig, Ann Danell.
Hör ni vänner, jag tror att ni också ibland kan ha drabbats av en sån där akut, lite patetisk sentimentalitet och hamnat med näsan bland gamla gulnade foton och andra minnesmärken från ett allt mer avlägset “förr” i livet. I dag blev det en sån dag för mig eftersom jag, så här på nyåret har gått in i nån form av rensning i dubbel bemärkelse. För att jag vill och måste, men sååå… motsägande ändå tvekar lite inför.
Men operation rening – och en lyckligtvis mildare form av det som den gamle filosofen Aristoteles kallade en KATARSIS, är nu inledd! För att det behövs och för att jag hoppas få släppa in lite nya energier i mitt och familjens liv på flera plan. Vad som då, med en viss förutsägbarhet kan hända när man som jag, så länge varit en skrivare och inbiten pen fighter med ett milt sagt…starkt uttrycksbehov, är det… att man förstås hittar mängder med anteckningar gjorda av en människa i olika åldrar och stadier av utveckling och “avveckling” ((jo…så kan det också va emellanåt…)
Och jag blir vid denna åsyn både lite rörd, ganska nöjd, men också stolt och… mindre stolt, över den FLOD av allt jag hittills underligt nog har fått ur mig av olika kvalitet, så tacksamt utan några större umbäranden. Det händer ibland, men inte så ofta, att det skrivna ordets innebörd föregår själva livet och det kommande… Och ett av fynden bland alla gamla papper i dag blev en dikt, som jag ska bespara er helheten av, och som jag skrev när jag var 37 år, alltså 1991.
Men som ett exempel på det här med prekognition så vill jag citera en mening ur den dikten som faktiskt får det hår som jag inte har på armarna, att ändå liksom resa sig, för jag undrar var jag egentligen fick den förförståelsen inför det kommande ifrån. just då i livet…?
“JAG STYRDE JAG STÄLLDE, JAG VILLE SÅ VÄL OCH SKAFFADE MIG EN RUSTNING TILL PRISET AV MIN SJÄL!”
Ann 1991
