Det där med kroppsminnet det är ganska förunderligt och ibland såååå…. talande, tycker jag. Och jag har märkt att jag genom livet och egna erfarenheter har utvecklat en viss blick och känsla för det här och det är jag nog inte ensam om. Underligt nog har jag ibland tyckt mig se på någon om kroppen bär på förträngda, inte sällan smärtsamma minnen. Kanske helt enkelt för att jag själv känner igen och vet hur det kan kännas, och hur ens kroppsspråk tar hand om och visar de energierna utåt…jag kan faktiskt inte förklara det hela på nåt annat sätt.
Och det har hänt att jag kunnat hjälpa till att medvetandegöra det här och sätta igång en förlösande process hos en människa som varje dag under ibland många år, burit på tunga bördor av förnekelser, rationaliseringar och låsta dörrar till dunkla minnesarkiv. Och att då få vara till hjälp tillhör något av det mest meningsfulla som jag hittills fått uppleva, och stor tacksamhet för det!
Jag hade för några år sen ett samtal med en person som jag anat en del obearbetade livshändelser och blockerade känslor hos. Tillsammans spårade vi försiktigt upp en händelse från barndomen i den här människan. Ett minne där känslor av bristande öppenhet, otydlighet och missriktad hänsyn från föräldrar, inför en smärtsam händelse som barnet inte var förberedd på och där känslor av svek och rädslor blev kvar i kroppen.
Och där de emotionerna sen blev “skyddade” av en tidigt grundlagd kontrollkänsla inför att INTE… möta de här känslorna igen! Vilket sorgligt nog blev till en varaktig villfarelse som skapade en viss rädsla för känslouttryck överhuvudtaget, i både sig själv och andra människor. Något som faktiskt skulle kunna liknas vid en “emotionell amputation” som skapar det TOMRUM som ofta leder till en varaktig TOMHET i en människa, som i sin tur kan ge ångest och depressioner och en ständig längtan efter en mening med själva livet.
Det är verkligen med gamla oförlösta, mer eller mindre traumatiska minnen som med “trollen”, att vad de än står för symboliskt, så har de en närmast ofattbar överlevnadsförmåga och kan verkligen klamra sig fast vid en mänsklig själ.
Och tar man då inte fram såna här energitäta hågkomster och ställer dem på bordet, ser dem i ögonen och benämner dessa vid sitt rätta namn, så har de enastående förmåga att försvinna in i våra kroppar och bygger sen gärna sina boningar djupt därinne… Och där fortsätter de gärna att leva och aktiveras ofta och obehindrat när vi stöter på nåt som liknar och påminner om själva kärnan, känslosubstansen i en gammal, obearbetad händelse.
Och ibland kan en doft, en stämning, ibland ett tilltal, eller en särskild röst eller liknande scenarier och känslor… på ett ögonblick aktualisera ett “DÅ” och transformera det till ett “NU” långt senare. Och det är inte svårt att förstå att det här kan föda och ge näring till permanenta spänningstillstånd som i sin tur kan generera både fysiska sjukdomar och psykisk ohälsa. Och inte minst påverkas det obearbetade händelser, våra livs – och relationsmönster liksom självkänslan och vår självbild.
De här sambanden- och helhetssynen kan jag sakna i den traditionella sjukvården i dag, det har jag alltid gjort. Och jag tror att många som går omkring med diffusa, oklara, atypiska odiagnostiserade symptom oftare skulle bli förstådda och hjälpta till lindring och bot, om det holistiska synsättet tillämpades oftare än det faktiskt gör.
OM vi mer kan se de här sambanden och förklara dem rumsrena och bjuder in dem i det fortfarande…ganska trångbodda, naturvetenskapligt enögda finrummet. Det rum där många symptom tystas med mediciner innan de har spårats och följts ner till sitt egentliga rotsystem från vilka det nog ofta kan finnas förgreningar till både kropp och själ.
Och den här kunskapen den kom tidigt till vårt mänskliga släkte med hjälp av allkunniga häxors och naturkloka läkekvinnors hjälp. Men tyvärr, blev dessa fantastiska jordänglar “för mycket” av allt för många och sågs länge som skrämmande och farliga och stigmatiserades av en omvärld som både fördömde och ibland förföljde dem in i döden. Och den delen av vår mångfärgade historia har vi all anledning att skämmas över och ska akta oss för att inskränkthet och intolerans inför det som INTE liknar det vanliga – igenkännbara, inte upprepas igen !
.
