Det finns paradoxer och det finns paradoxer… och en sån kan vara att man faktiskt tycker om och kan intressera sig för människor i allmänhet, men samtidigt ha som en mycket tydlig medfödd begränsning för sociala exponeringar och mellanmänskliga möten. Och man behöver inte nödvändigtvis vara störande nördig eller det minsta dysfunktionell för det. För det handlar i allt väsentligt om den grundutrustning av energitillgångar och den individuella känsligheten i våra samlade sinnen som vi har olika uppsättningar av.
Och jag tror att det här kan bero på vilken typ av, som jag kallar det, mental – och känslomässig ämnesomsättning man har, hur den jobbar och i vilket tempo, och hur den sociala närvaron ser ut i en människa. Själv är jag oftast önskvärt närvarande när jag möter andra, men mina sinnen tar gärna in lite för mycket och det blir ibland jobbigt efteråt för den där mentala ämnesomsättningen, och då går det åt lite extra energi och jag blir trött. Trött men ändå, för det mesta nöjd…ska jag väl tillägga.
Jag kan ibland se i riktigt bra skådespelare som verkligen behärskar den svåra konsten att kunna gestalta en annan människas karaktär och känsloliv, att det finns en själslig närvaro som visar att den sanna hemhörigheten finns där i en rolltolkning mer än den faktiskt finns i dem själva och deras sätt att vara. Och det är inte ovanligt att en sån här särskilt begåvad skådespelare som privatperson och i rollen som sig själv… framstår som mer osäker och rent av obekväm i offentlighetens ljus . Och det är tycker jag är så intressant och i grunden förståeligt och djupt mänskligt.
Och ju fler biografier och memoarböcker jag läser om konstnärliga, kreativa människors liv desto mer stärks min teori om att de ofta på grund av sin känslighet och sårbarhet faktiskt väljer att leva sina liv parallellt GENOM sina böcker, målningar eller sin musik, och lite som i en skyddad verklighet. För att direktkontakten med människor och allt för stora exponeringar av liv och vardag och många kontakter, blir för svår och ibland rent omöjlig. Fast man tycker om människor men liksom ser igenom dem och deras känslor och tankar. Och kanske just därför, tänker jag ibland…
Det här kan jag själv känna igen, det blir ibland FÖR mycket info. för mig och för mycket känslor under en dag med flera möten med människor, hur angenämt det än har varit. Med djur är det annorlunda för mig, då uppstår väldigt sällan den överbelastningen för där känner jag ofta av mer “rena” ärliga och naturliga energier som jag landar i och känner mig hemma hos.
