Lycka är verkligen en definitionsfråga, ett lite överreklamerat tillstånd och för mig inget man måste vara eller sträva mot för att hitta livets mening, för jag tror att lyckostänken kommer i rätt portion, vid rättan tid och när de ska !

 Idag fick jag plötslig lust att vädra mina tankar runt ordet LYCKA. Det där mytomspunna tillståndet som förmodligen har hägrat för oss lika länge som vi har funnits till på den här jorden. Det optimala sinnestillstånd som för majoriteten av oss är ett så längtansvärt och nästan heligt mål att få uppleva. Den känslan i en annan människa är för mig helt fattbar och den respekterar jag. Men jag delar inte fullt ut denna heta önskan. Eftersom jag tror att vi faktiskt inte är gjorda för att alltid sträva efter LYCKA och än mindre… att konstant VARA i den. Och jag tycker att det ibland kan vara ett ganska lurigt rus som kan förblinda och göra oss  så lycko – bortskämda att vi missar att se värdet av en en hel del annat behagligt och bra som faktiskt osökt kommer till oss som humör – och energihöjande erbjudanden. 

Den här teorin ( som är bara min egen och förstås inte det minsta vetenskapligt belagd) kan kanske för en del vara lite som att “svära i kyrkan..” eller ta godispåsen från ett barn, för lyckoidealet och att vara LYCKAD  som numera är närbesläktad och ungefär detsamma som själva lyckan, det står högt i kurs i vår samtid !

Och kanske är det kontroversiellt att lite närmare syna och till och med våga flytta ner lyckan en bit från den gamla piedestalen, där den har stått mycket länge som en tribut till HOPPET om att bli som permanent euforiskt välsignad. Men jag tycker om när vi kan titta lite närmare på sånt som av gammal hävd och tradition anses lite udda att nyansera och ifrågasätta. 

Jag tycker att själva ordet LYCKA är SÅ vackert att se, läsa och ta i sin mun och uttala, och att det med ett par vinnarpoäng faktiskt överglänser sin egen betydelse. Men, och det vill jag ha sagt…att jag verkligen inte missunnar någon enda människa att söka lyckan eller att vara i famnen på den känslan, tvärt om, för var och en är ju “sin egen lyckas smed!” Men för mig är lycka en definitionsfråga och långt ifrån ett fast och allmängiltigt begrepp och det innebär ju att var och en hittar den känslan av eufori på sitt sätt, på många olika sätt och i alla möjliga sammanhang. 

Och vi är definitivt olika doskänsliga eftersom det för vissa räcker med en lägre dos av lyckoenergier för att vara på den rätta eftersökta banan medan andra kräver betydligt starkare mängd och koncentration för att komma dit. Och livet visar som den pedagog det är, med all önskvärd tydlighet att lyckan SKA vara lagom svårfångad och att den inte ger oss några prognoser och heller inga garantier, eftersom de mentala hög – och lågtrycken i – och omkring oss är mer eller mindre tydliga och far fram precis som de vill och när de själva önskar. Och desto lyckligare och tacksammare borde vi  ju då oftare bli när solen i oss äntligen tittar fram! 

Nu summerar jag det hela med att säga att jag i mogen ålder och med verklig tacksamhet kan konstatera att jag har fått vara i lyckans armar och känt den euforin ett antal gånger, men jag har liksom aldrig orkat att jaga vidare efter den, för jag har alltid haft fullt upp med att bara leva och göra mitt bästa av den uppgiften. Och jag tycker nog att lycka är ett lite överskattat sinnestillstånd som ibland kan kasta in en i både villfarelser, lyckoberoende och brist på realistiska förväntningar på livet. Och då vill man gärna ha mer, och då kan det gå inflation i den här “drogen.” 

 Så numera är jag väldigt nöjd om tillvaron bara rullar på och i bästa fall jag med den. Och det i ett någorlunda jämnt fördelat, skönt och stärkande VÄLBEFINNANDE utan några pretentioner på lyckorus. För det räcker för mig att bara få nudda vid lyckan då och då och känna den som en skön vind som far förbi mot min kind!