Vad har hänt med vårt fina dialektarv, håller möjligen mediaspråket på att äta upp och sorgligt ta kol på våra ursprungliga, geografiska ID – markörer?

När jag var barn så hörde jag mamma och övriga släkten prata om personer som “Alf i Berga”, “Karin i Vimmerby” eller “Janne i Vetlanda”. En på den tiden ganska vanlig benämning som var både sakligt och geografiskt upplysande, dessutom också personlig och rolig. Och alla de här släktingarna hade förstås olika dialekter och olika uttal av ord  och jag kan säga att mina öron typ växte av det. För jag gillade det och tyckte det var lite som att lyssna på musik när jag hörde skillnaderna i “melodin” när de pratade och uttryckte saker och ting. 

Och så tyckte jag det var så roligt att det någon sa, så där lite typiskt långsamt, ibland nästan gnälligt och med det igenkännbara E: t på slutet av ett ord, i min hemtrakt i Smålands inland ( t.ex göre, äte, springe) det kunde någon annan framföra annorlunda, fortare och med skorrande tydliga tungrots – R, och då blev det annorlunda, som  i t.ex Virserum inte långt från Målilla, eller bland min pappas släkt i Vetlanda. Och jag tyckte och tycker fortfarande, att det är förunderligt att dialekter kan vara så olika när människor faktiskt inte bor mer än några mil från varandra.  

Att dialekter, detta urgamla geografiska miljö – arv, ligger nära våra känslor och våra hjärtan, den saken är för mig glasklar. Lika glasklart blir då sambandet mellan upplevelsen av en stark engagerande känsla och en ibland tillfällig upphämtning av en gammal bortträngd och kanske förkastad dialekt. Jag är nog inte ensam om att ha lagt märke till människor som när de är riktigt glada, upprörda eller arga hämtar kraft och styrka ur det som är genuint och känslofyllt ch då nog omedvetet återvänder det som är grunden i varje människas språkhistoria, den dialekt som vi en gång lärde oss tala som barn!

Jag har ingen som hels avsikt att moralisera över det att jag hör färre barn och unga ortsbor prata den dialekt som förut nästan alltid så att säga naturligt “härmades” från den äldre generationen och att det då inte var något konstigt och ingen märkbar skam förknippad med det språk – arvet. Men jag har faktiskt undrat lite över vad som har hänt med våra dialekter egentligen och varför de tycks ha tappat en del i värde, när det handlar om något som är så genuint och förut satt så djupt i oss och var naturligt.

För allt oftare lägger jag märke till att unga människor sällan talar den dialekt som man kunde förvänta sig med tanke på var de har vuxit upp och att föräldrarna oftast fortfarande talar en tydlig lokal dialekt. Visst förstår jag att den geografiska rörligheten som naturligtvis är betydligt större nu än förr, spelar roll och att språket av naturen är –  och ska vara levande och föränderligt. 

Men jag tror att medias språk och den starka genomslagskraften och  den ständiga tillgänglighet är något som bidrar till att det särskilt bland unga, inte längre känns lika bekvämt med dialekter, inte riktigt rumsrent och fint. Och att den i alla sina igenkännbara olikheter är på väg att dö ut, och det är för mig en sorglig tanke. 

Den här av mig förmodade kopplingen är väl ingen särskilt avancerad eller ens ny teori, men det är för mig lite av en paradox och motsägande, att likriktningen, även den språkliga, är så framgångsrik i vår så individualistiska tid.

Nog blir det lite tråkigt när så många talar en modifierad Stockholmska ( kanske i tro att det är det finaste ) för då är det ju som om EN enda stor orkester med så många olika instrument alla spelar ett och SAMMA instrument.

Jag tycker att vi ska vara rädda om våra härliga mustiga dialekter som på ett så trevligt, roligt och naturligt sätt talar om var ifrån vi kommer och var vår språkliga vagga en gång stod och med det hedrar vi ju också våra förfäder från samma trakt! Och det är ett muntligt arv som förtjänar att få överleva och användas som det guld det är, det tycker jag!