Jag önskar så innerligt att vi mycket mer än vi gör kunde börja se varandra som dom människor vi oberoende av ALLT annat är!
Det är ju orimligt och helt galet…att människor med vad som av en del kan upplevas som ett annorlunda – skap som till exempel, någon form av fysiskt eller psykisk avvikelse, livsstil eller sexuell läggning, i dag fortfarande av många upplevs sticka ut från den härskande normen och sticker folk i ögonen!
Och det gör att en del människor fortfarande i vårt “upplysta”… samhälle måste kämpa för att bli accepterade och representerade och det till och med på våra arbetsplatser. Och det är paradoxalt att vissa får nöja nöja sig med att i bästa fall bli inkluderade i någon form av “minoritets – gemenskap”, vilket givetvis är gott och bra, men lik väl en diskriminerande begränsning som inte platsar i det som är tänkt att vara ett fritt och demokratiskt land där människor har lika värde.
Vi är ju oberoende av allt annat, ändå MÄNNISKOR och med den garanterade identiteten borde ingen bli förvisad till särskilda minoritetsgrupper för att först bli accepterade, tanken är i grunden god men om man tänker efter…snudd på förnedrande! Och jag tänker att det är förvånansvärt mycket som vi människor missar att se, eller ibland kanske inte alltid VILL se, och hur enkelt vi antagligen skulle kunna lösa en del av dom problem som vi själva faktiskt har skaffat oss, genom att följa den logiken att INTE skapa dom…!
Och som så ofta så är själva bränslet RÄDSLOR och det delar in människor i minoriteter inför det vi inte kan känna igen oss i hos varandra och skräms av. Men samtidigt så tycks vi rent teoretiskt sträva mer än någonsin för lika värde och samma fri – och rättigheter, och där behöver vi skärpa oss och betydligt mer tillämpa våra ambitioner i praktiken för att bli trovärdiga våra ideal.
