Jag skulle vilja påstå att alla våra exponeringar på sociala medier naturligtvis har gjort oss kaxigare och mer filterlösa, mer kreativa, men också mindre eftertänksamma. Men det var ju ganska förutsägbart att det på både gott och ont skulle bli så, för det här är ju en bransch där det är en stor och obruten omsättning av olika budskap och täta byten i kommunikationen mellan oss.
Men vi har också många av oss, vid sidan av våra vanliga professionella jobb, utvecklat som ett eget varumärke och med det följer i dag också behovet av, vad man man kan kalla en marknadsföring av oss själva och våra budskap. För vi vill ju hänga på och visa att vi lever… men konkurrensen är stor och det mediala utrymmet krymper! Men det luriga är ju att det slumrar en lättväckt beroendepotential i det att bli sedd, bekräftad och till och med för vissa – beundrad!
För det går nästan inte att komma i från att vänliga tummar, kärleksfulla hjärtan och alla gulliga emojisar, dom gör något med oss. För människan tycks av naturen vilja vara publik, skyr sällan exponering och VILL bli älskad! Och det är inte så konstigt att vi kan bli allt ifrån glada och tacksamma till dryga och “styva i korken” när vi får uppmärksamhet och blir omfamnade av olika grad av beundran när någon tycker att det är på sin plats.
Men jag tänker… att det egentligen inte är då, när vi känner oss så där härligt starka och oslagbara, eller när vi går från till klarhet till klarhet och är framgångsrika, som vi egentligen behöver få beröm för framgångar och styrka! För då har vi oftast redan en bra styrfart på tillvaron och tveksamheten vilar och tilltron till SJÄLVET är bra. Och jag vill påstå att det INTE är såna dagar som omgivningens beundran och tummar upp för våra prestationer bäst bygger ett sunt självförtroende i oss, för det är ofta ett kortvarigt byggmaterial.
Eftersom man då riskerar att börja värdera sig själv ( och andra…) utifrån VAD man gör , HUR man gör det och för allt i världen… om man LYCKAS! Och då har man i så fall satt igång en kapplöpning på sig själv och hamnar snart i den villfarelsen att man nödvändigt måste överträffa sig i snart allt man gör! Det är istället dom dagar när det mesta rullar på och vi presterar på medium inklusive en del naturliga dippar och ändå känner att vi duger och gör vårt för dagen bästa och är nöjda med det, som vi verkligen och utifrån en bra pedagogik skulle behöva belysa och beundra varandra !
För då är vi också dom bästa förebilderna och förmodligen i den balans som är naturgiven för oss att sträva efter! Och då har vi nog, menar jag, en bra kontakt med själva KÄRNAN i oss, det sanna ID som då talar till oss och pekar på det faktum att vi inte alltid kan eller behöver vara på topp. För att det är sannolikt inte menat att var så, eftersom vi då riskerar att tappa bort oss själva och förlorar kontakten med vår egen röst! Och det är såna dagar när vi på riktigt är oss själva och vår egen stigfinnare som vi ska berömmas för insikt och klokhet i våra val! Och förstås också då när vi ibland kraschar inombords och hamnar i hopplöshet, tappar kraft och fart och måste få växla ner. Och när vi är modiga nog att våga visa oss sårbara, för då tror jag att vi står vishetskällan närmast och rätt förstår vårt villkorslösa grundvärde!
